Nu när det värsta av min flytt är avklarad har jag spenderat ett antal kvällar med att gå igenom alla mina pärmar med sparade papper. Igår kom turen till kvittopärmen. Det var lite som att se bitar av ens liv flasha förbi ögonen. Mängder av kvitton, främst från Webhallen och Spelbutiken, låg prydligt i plastflickor. Jag tittade snabbt igenom alla innan jag kastade dem. Här fanns inköp från långt bak i tiden, från 2004 och 2005 som äldst. De flesta spel jag köpt har legat över 500 kr i pris, oavsett om det var import eller ej, och Webhallens frakt var inte att leka med i mitten på 2000-talet, 69 eller 59 spänn! Helt otroligt att jag har haft råd att köpa alla dessa spel och kanske ännu mer fantastiskt att jag har haft tid att spela merparten av dem.
Kändes konstigt att se så många speltitlar, vissa kunde jag knappt tro var så gamla. ”Va, köpte jag det här 2006? Det kan ju inte stämma.” Men visst stämmer det. Tiden bara rinner iväg. Har även rensat bland mina speltidningar. Här slänger jag inget, än så länge, men jag har lagt undan de äldsta. Tog fram en Level från 2006 för att läsa vid frukosten i morse. Det var på den tiden innan Playstation 3 hade släppts och förhoppningarna var skyhöga. I en annan tidning från 2008 skrevs det redan högtravande ord om det fantastiska spel som Final Fantasy XIII skulle bli. Kändes ju nästan lite pinsamt att läsa, såhär i efterhand, men jag var förstås också en av dem som hoppades att FF XIII skulle bli episkt och inte bara enformigt.
Snart är det dags för Ni No Kuni. Vill hoppas och tro att det kommer bli en gripande och stimulerande upplevelse, att jag inte åldrats förbi känslan av att vara förundrad och fastklistrad vid TV:n. Men nånstans inom mig vilar en oro. Den gnager mig. Kommer jag kunna slappna av, kommer jag kunna spela flera timmar i sträck, kommer jag hitta andra saker jag hellre vill göra? Planen är att avsätta i stort sett hela helgen till att spela. Jag är redo att bli hänförd så pass att jag glömmer bort att äta.