360

Inlägget postades först hos Spelografi.

Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar? Mer >

Inlägget postades först hos Spelografi. Jag har hört mycket gott om Mass Effect 2. De flesta jag har pratat med har tyckt bättre om del två och vissa rekommenderade mig att helt förbigå den första delen i serien. Jag har spelat ca 4 timmar av Mass Effect 2, kunde knappt hålla mig efter att ha klarat föregångaren. Det är lite snyggare, förvisso, men varför är jag inte imponerad? Och varför stör jag mig på saker snarare än att se dem som geniala lösningar eller vidareutvecklingar? Det är förstås inte helt lätt att gå från ett spel, vars universum man spenderat 28 timmar i, till att genast ta tag i uppföljaren. För de gamers som hade lite tid emellan spelen var nog skillnaden inte lika stor, det är i alla fall vad jag intalar mig. Men vad har hänt med siktet? Varför måste mina vapen laddas om? Jag tyckte det räckte med att ha koll på överhettningsmätaren medan man pepprade på som bäst. Varför har jag sämre koll på hur mina medkämpar mår med de nya visuella medel som syns i stridens hetta? Kanske ville Bioware göra saker mer realistiska. Att byta vapen och utrustning ifrån menyn är ett minne blott. Nu måste jag springa till ett rum på mitt skepp eller ställa mig vid en sorts "vending machine for guns" när jag är på uppdrag för att kunna ändra nånting. Är det bättre? Jag tycker inte det. Och varför kan inte Shepard dra sitt vapen även i en "fredlig zon"? Ska det vara realism? Nu måste jag erkänna en sak. Något som kanske kommer chocka er, jag vet inte, men det chockade mig litegrann. ME2 vill inget hellre än att jag ska använda mig av mitt power wheel - stället för mina specialförmågor. Heh, jag var tvungen att flina åt mig själv, men jag - ja, hur ska jag säga det här - visste typ inte om att den menyn fanns i Mass Effect. Jag använde den aldrig. Inte ens av misstag. Om det är något att vara stolt över vet jag inte, men att nu höra Miranda skrika åt mig vilken förmåga jag ska använda gör mig bara förvirrad. Och jag tas ur den intensiva striden och måste hålla på och fippla i menyer. Visst, genvägar kan man ju skapa, men från att ha klarat mig igenom hela första spelet utan att ens vara medveten om vad som gömde sig under RB, till att nu "tvingas" att använda det känns så onödigt. Jag ogillar färgen på menyn. Skrikigt orange plågar mina ögon. Jag saknar den lugna, blå färgen. Kartan verkar vara som bortblåst. Valet finns i menyn, men är alltsom oftast gråmarkerad. Att jag fick upp en plottrigt gul karta under besöket på klubben Afterlife var en klen tröst. Kanske blir det bättre sen. Kanske måste jag hitta en karaktär för att kunna se kartor? Eller så är det bara jag som lurar mig själv. Men vad har hänt med min galaxy map? Ettans version kändes flera ljusår mer sofistikerad än denna, där jag numera tittar på en miniatyr av Normandy som puffar fram i universum. Det är läge för en facepalm. Är jag känslig? Förmodligen. Petig? Helt klart. Överdriven? Inte fan vet jag - to each his own. Efter 4 timmar är jag osäker på om jag kommer hålla med alla andra om att tvåan är så mycket bättre. Förutsättningarna för att jag kommer vänja mig vid allt det nya är förstås ganska goda, med tanke på att jag kunde omskola mig till ett WRPG i första taget. Men just nu... känner jag mig något motarbetad. Och vem fan kom på att man lägger undan sitt vapen med "back"-knappen? Vad var fel med B? Önska mig lycka till. Jag kommer behöva det...

Inlägget postades först hos Spelografi.

Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur? Mer >

Inlägget postades först hos Spelografi. Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur? När så detta hinder var ur vägen, blev spelet helt plötsligt roligt. Intressant. Ja, jag tycker fortfarande att det är svårt att hålla reda på vad som är vad och hur allt hänger ihop. Men jag förlåter mig själv. För jag har spelat 10 dryga timmar av ett spel jag nästan var inställd på att hata och jag inser att jag faktiskt inte gör det. Jag är lika förvånad som ni, tro mig. Istället för att svära utav frustration, svär jag numera pga inlevelsen i stridens hetta. Jag svär för att jag vet att jag har läget under kontroll och jag hånar den Geth som försöker komma i min väg. Jag svär när jag vinner, för att det känns så jävla bra. Universum är enormt - mörkt, kallt och livsfarligt. Jag driver runt i rymden med skräckblandad förtjusning, förundras över de mäktiga planeterna, hemligheterna som gömmer sig lite varstans. Även om jag har min squad med mig, så känner jag mig oundvikligen väldigt ensam. Utlämnad. Kan aldrig ana vad som kan befinna sig bakom nästa hörn. Ständigt förberedd, aldrig vilande. Jag vet att jag kommer spela klart det här spelet. Jag vet att jag kommer fortsätta följa den här berättelsen, beställde Mass Effect 2 tidigare idag. Jag kanske t o m kommer att kunna se fram emot Mass Effect 3, så som jag ser fram emot andra spel. Det här är spännande, det här är nytt. Skit samma att jag är sist ut på banan med att ta mig an det här spelet. Jag har haft mina anledningar, men jag ser ingen anledning att sluta nu.