Speltankar

Att hitta tillbaka till spelen

Det här är ett inlägg från 13 juni 2013 som jag hittade bland mina utkast. Tyckte det var lite synd att texten låg opublicerad och därför dyker den upp nu.

—–

Man skulle kunna kalla mig för kontrollfreak. Jag avskyr förändringar, stora som små, som river upp ens vardag. Men allra mest hatar jag förändringar som sker inombords, de där tysta, som man nästan inte märker. Vadå, är inte jag samma person som när jag gick i gymnasiet? Att jag är 30 år fyllda är lite som ett skämt. Hah, jag?! 30 bast? Glöm det, jag är inte en dag över 21. För så känns det. Och djupt inom mig längtar jag något enormt efter mitt flickrum, tillbaks till en enklare vardag, ett enklare liv. Där tid fanns att förkovra sig i vad man än tyckte var roligt och där jag utan problem kunde spendera 8-9 timmar i sträck på ett spel. Spelen ja… Det kan ju omöjligt bara vara jag som har ändrats, nånstans måste ju även spelen ha gått igenom en förändring?

Det är kanske inte lätt att vara nischad. Antingen älskar man spelen som tillhör ens favoritgenre eller så hatar man dem. Lika mycket som man älskar att spendera timme efter timme i en annan värld, lika mycket förbannar man att man inte har tiden att vara där. Längre. Även om jag gått igenom en del förändringar de senaste åren så har mitt rollspelsintresse alltid stått pall. Det var navet i min tillvaro, det var ett intresse som jag tillät definiera vem jag var som person. Trots alla förändringar jag genomgått så vill jag stå fast vid den punkten, men det senaste året har jag tvingats att inse att det kanske inte är fullt möjligt längre.

Att vara ambitiös är en jättefin egenskap. Att vilja mycket, visa framfötterna, vara först med det nya och kunna briljera i skrift. Den personen har jag alltid velat vara och stundvis även varit, trots del- och heltidsjobb. Spelandet har alltid varit en ”hobby”, fastän det egentligen var hela mitt liv. Det hamnade alltid vid sidan om. Jag kunde inte släppa taget om den trygga inkomsten, trots att den tillhörde det sömnigaste och minst utvecklande jobbet. Jag vågade aldrig ta språnget. Ändå försökte jag hålla mig kvar, med näbbar och klor, kring min egenskapade dröm om vem jag var, och skulle vara. Till slut sitter man där och orkar inte ens bry sig om spelen, vet inget om releaser och vad som är nytt eller kommande, viker bort blicken varenda gång man går förbi spelhyllan. Det största intresset växte till en skam, för att jag inte kunde bibehålla samma fokus som jag gjort under yngre år.

Flyttade och började bygga upp en ny tillvaro, ett nytt jag. Men här skulle även mitt gamla jag få extra mycket utrymme, i form av ett helt eget spelrum. Till en början kändes det konstigt, krystat, att ställa upp sina spel och konsoler, som varit nedpackade så länge. Skulle jag egentligen få någon användning av dem igen? Lurade jag bara mig själv?

Ni no Kuni testade jag på Gamex-mässan i november 2012. Det såg mysigt ut, men jag som typ aldrig testat ett demo var väl inte överdrivet förtjust att bara kastas in i ett spel sådär. Jag vill ju vara med från början. När Ni no Kuni äntligen kom, en vecka försenat, insåg jag att jag hade ett eldprov framför mig. Det fanns två möjliga utgångar. Antingen skulle jag inte fastna för spelet av någon anledning, spela några timmar och sen sluta, för att aldrig röra det igen – eller så skulle jag bli charmad, slukad med hull och hår och stänga in mig i det där rummet, där den yngre jag kan få liv igen.

Ni no Kuni är måhända inte ett spel som omdefinierar den japanska rollspelsgenren, men det är i alla fall spelet som drog mig ur den speltorka jag genomlidit i nästan ett år. Studio Ghiblis närvaro är så påtaglig, många gånger känns det verkligen som att styra huvudkaraktären i en av Hayao Myazakis filmer. Oliver är en ung men genuin hjälte som lever på hoppet att kunna återuppliva sin mamma i sällskap av den kufiska alven (?) Mr. Drippy. Level 5:s noggrannhet värmer mitt hjärta. Bara sättet Oliver är animerad när han springer upp- eller nedför trappor är precis som Studio Ghibli hade gjort det.

Äntligen känner jag av det igen, suget att spela mera och fortsätta framåt. Vill insupa allt och lite till av det som erbjuds och spenderar mängder med tid på att lösa så gott som alla extrauppdrag. Berättelsen är enkel, för att sedan kompliceras och kanske vridas en gång för mycket, men det innebär att spelet fortsätter, så jag är nöjd ändå. Musiken, komponerad av Joe Hisaishi och framförd av Tokyos symfoniorkester, är grandios, triumferande och ibland lite för mycket, men aldrig nånsin dålig. Världskartans tre olika stycken, beroende på hur du transporterar dig, är melodier jag aldrig tröttnar på.

Nej, det är ingen svunnen perfektionism a la Chrono Trigger. Det är heller inte underskön framåtanda och fantasi a la Xenoblade Chronicles. Men här finns en genuinitet och värme, som genomsyrar hela spelet. Det är lättsamt utan att vara löjligt, allvarligt utan att bli pretentiöst, spännande utan att avslöja för mycket för tidigt, lika enkelt som det är briljant. Jag känner mig omfamnad av världen när jag spelar och tycker om att flyga över dess kontinenter och insupa allt det vackra. Att Level 5 kan sin celshading vet alla sedan Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Till PS3:an är allting ännu mjukare och färgerna ännu klarare.

När jag avslutade spelet efter nära 60 timmar fanns det fortfarande saker att göra i efterhand. Nu närmar jag mig 70-strecket på tidtagaruret och jag får väl se det här spelet som avklarat. Jag som var så rädd att jag hade tappat bort mig själv, hittade istället hem. Jag vågade inte tro det på Gamex, att det skulle bli den upplevelse det har varit och jag är glad att jag hade fel i min skepsis.

Värdelösa, underbara spelande

Jag är väl en liten dumbom, så säg? Är det vettigt, egentligen, att spela Final Fantasy IX, för femte gången? Hur kan jag göra ett sådant val, när jag har en backlog som innehåller fler spel än jag faktiskt har klarat? Är det inte bara slöseri med tid?

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

När jag hade spelat och skrivit om Bravely Default, undrade jag om jag någonsin skulle kunna spela ett spel med random encounters igen. Bravely Default gör det ju så bra – ger full kontroll till sin spelare! Så jag funderade lite. Tänkte på all tid jag hade spenderat på att lära mig abilities i Bravely. Kom att tänka på hur man lär sig skills i Final Fantasy IX. Tänkte på den tidsödande kamerapanoreringen innan varje strid. Och ni förstår – sådana tankar räcker. Räcker gott och väl för att jag ska ramla dit, falla handlöst ner i den själsliga längtan som jag kan få efter Gaia.

Så jag börjar min trevande resa igen, låter Vivi snubbla fram längs med Alexandrias gator. Och det är vackert. Det är tryggt. Världen erbjuder allt jag någonsin velat ha och mer. Känslor och minnen genomsyrar varje renderad bakgrund. Karaktärerna och deras upplevelser sitter djupt rotade inom mig.

Jag upplevde Final Fantasy IX för första gången 24 februari 2001. Det är nästan 13 år sedan på dagen. Jag skrev om det i min så kallade dagbok på Lunarstorm. Titeln löd: ”Final Fantasy IX skapar hjärnspöken”.

Så har jag då börjat spela. Och de kommer redan under första halvtimmen. Spökena som samlas innanför huvudet.
Sedan när man stängt av TV:n kommer man ändå inte undan så lätt. De frodas, växer till sig. Skrattar och fnittrar och lockar en tillbaka till TV-rutan tills man sitter där som i trans. Ingen återvändo. Jag drömmer om karaktärerna, tänker på dem, vill andas samma magiska luft som dem, springa på samma ängar, resa över samma hav, flyga genom samma flyktiga moln i ett luftskepp. Allt det vill jag göra.
Men jag kan bara göra det i drömmen. Då går jag hand i hand med mina hjärnspöken.

Jag minns hur jag kände då och man kan väl säga att jag är där än. Tiden har frusit. Final Fantasy IX åldras inte. Inte på samma sätt som andra spel. Det utvecklas, evolverar framför dig. Så det kanske inte är så fel att jag spelar igenom det en femte gång. Stridskamerans panorering gör mig inget. Jag tar det lugnt, utforskar, har ingen stress. Jag kan njuta fullt ut. Och recensionen, den är redan skriven.

Åren går, spelen består

Nu när det värsta av min flytt är avklarad har jag spenderat ett antal kvällar med att gå igenom alla mina pärmar med sparade papper. Igår kom turen till kvittopärmen. Det var lite som att se bitar av ens liv flasha förbi ögonen. Mängder av kvitton, främst från Webhallen och Spelbutiken, låg prydligt i plastflickor. Jag tittade snabbt igenom alla innan jag kastade dem. Här fanns inköp från långt bak i tiden, från 2004 och 2005 som äldst. De flesta spel jag köpt har legat över 500 kr i pris, oavsett om det var import eller ej, och Webhallens frakt var inte att leka med i mitten på 2000-talet, 69 eller 59 spänn! Helt otroligt att jag har haft råd att köpa alla dessa spel och kanske ännu mer fantastiskt att jag har haft tid att spela merparten av dem.

Kändes konstigt att se så många speltitlar, vissa kunde jag knappt tro var så gamla. ”Va, köpte jag det här 2006? Det kan ju inte stämma.” Men visst stämmer det. Tiden bara rinner iväg. Har även rensat bland mina speltidningar. Här slänger jag inget, än så länge, men jag har lagt undan de äldsta. Tog fram en Level från 2006 för att läsa vid frukosten i morse. Det var på den tiden innan Playstation 3 hade släppts och förhoppningarna var skyhöga. I en annan tidning från 2008 skrevs det redan högtravande ord om det fantastiska spel som Final Fantasy XIII skulle bli. Kändes ju nästan lite pinsamt att läsa, såhär i efterhand, men jag var förstås också en av dem som hoppades att FF XIII skulle bli episkt och inte bara enformigt.

Snart är det dags för Ni No Kuni. Vill hoppas och tro att det kommer bli en gripande och stimulerande upplevelse, att jag inte åldrats förbi känslan av att vara förundrad och fastklistrad vid TV:n. Men nånstans inom mig vilar en oro. Den gnager mig. Kommer jag kunna slappna av, kommer jag kunna spela flera timmar i sträck, kommer jag hitta andra saker jag hellre vill göra? Planen är att avsätta i stort sett hela helgen till att spela. Jag är redo att bli hänförd så pass att jag glömmer bort att äta.

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet...

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet…

Små tankar om stor debatt

Jag snubblade över en debattartikel på SVT:s hemsida och hamnade sedan i kommentarsfältet. De flesta kommentarsfält är ganska läskiga ställen att ventilera sina åsikter på och detta var inget undantag. Jag läste de första 10-20 kommentarerna och funderade ifall jag skulle sticka ut halsen där och riskera att få den avhuggen, men kom fram till att jag kanske borde nyttja platsen jag har på min egen blogg istället. Här är också kommentarerna ganska trevliga – till dags dato i alla fall – det kanske ändras efter detta inlägg?

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.

Bortglömt och återfunnet

Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv ibland, tappar fotfästet till den där vägen man brukar gå på. När det händer mig är det alltid en svindlande känsla. Vem är jag, vart är jag på väg? Vad händer efter det här? Vem skulle tro att en liten svart maskin skulle visa vägen igen? Vem kunde ana att ett 6 år gammalt spel, skulle få mig att le och få fjärilar i magen, igen? Kunde jag ha gissat att Motoi Sakurabas melodier skulle få det att tåras i mina ögon? Kanske.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!