Speltankar

Värdelösa, underbara spelande

Jag är väl en liten dumbom, så säg? Är det vettigt, egentligen, att spela Final Fantasy IX, för femte gången? Hur kan jag göra ett sådant val, när jag har en backlog som innehåller fler spel än jag faktiskt har klarat? Är det inte bara slöseri med tid?

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

När jag hade spelat och skrivit om Bravely Default, undrade jag om jag någonsin skulle kunna spela ett spel med random encounters igen. Bravely Default gör det ju så bra – ger full kontroll till sin spelare! Så jag funderade lite. Tänkte på all tid jag hade spenderat på att lära mig abilities i Bravely. Kom att tänka på hur man lär sig skills i Final Fantasy IX. Tänkte på den tidsödande kamerapanoreringen innan varje strid. Och ni förstår – sådana tankar räcker. Räcker gott och väl för att jag ska ramla dit, falla handlöst ner i den själsliga längtan som jag kan få efter Gaia.

Så jag börjar min trevande resa igen, låter Vivi snubbla fram längs med Alexandrias gator. Och det är vackert. Det är tryggt. Världen erbjuder allt jag någonsin velat ha och mer. Känslor och minnen genomsyrar varje renderad bakgrund. Karaktärerna och deras upplevelser sitter djupt rotade inom mig.

Jag upplevde Final Fantasy IX för första gången 24 februari 2001. Det är nästan 13 år sedan på dagen. Jag skrev om det i min så kallade dagbok på Lunarstorm. Titeln löd: ”Final Fantasy IX skapar hjärnspöken”.

Så har jag då börjat spela. Och de kommer redan under första halvtimmen. Spökena som samlas innanför huvudet.
Sedan när man stängt av TV:n kommer man ändå inte undan så lätt. De frodas, växer till sig. Skrattar och fnittrar och lockar en tillbaka till TV-rutan tills man sitter där som i trans. Ingen återvändo. Jag drömmer om karaktärerna, tänker på dem, vill andas samma magiska luft som dem, springa på samma ängar, resa över samma hav, flyga genom samma flyktiga moln i ett luftskepp. Allt det vill jag göra.
Men jag kan bara göra det i drömmen. Då går jag hand i hand med mina hjärnspöken.

Jag minns hur jag kände då och man kan väl säga att jag är där än. Tiden har frusit. Final Fantasy IX åldras inte. Inte på samma sätt som andra spel. Det utvecklas, evolverar framför dig. Så det kanske inte är så fel att jag spelar igenom det en femte gång. Stridskamerans panorering gör mig inget. Jag tar det lugnt, utforskar, har ingen stress. Jag kan njuta fullt ut. Och recensionen, den är redan skriven.

Åren går, spelen består

Nu när det värsta av min flytt är avklarad har jag spenderat ett antal kvällar med att gå igenom alla mina pärmar med sparade papper. Igår kom turen till kvittopärmen. Det var lite som att se bitar av ens liv flasha förbi ögonen. Mängder av kvitton, främst från Webhallen och Spelbutiken, låg prydligt i plastflickor. Jag tittade snabbt igenom alla innan jag kastade dem. Här fanns inköp från långt bak i tiden, från 2004 och 2005 som äldst. De flesta spel jag köpt har legat över 500 kr i pris, oavsett om det var import eller ej, och Webhallens frakt var inte att leka med i mitten på 2000-talet, 69 eller 59 spänn! Helt otroligt att jag har haft råd att köpa alla dessa spel och kanske ännu mer fantastiskt att jag har haft tid att spela merparten av dem.

Kändes konstigt att se så många speltitlar, vissa kunde jag knappt tro var så gamla. ”Va, köpte jag det här 2006? Det kan ju inte stämma.” Men visst stämmer det. Tiden bara rinner iväg. Har även rensat bland mina speltidningar. Här slänger jag inget, än så länge, men jag har lagt undan de äldsta. Tog fram en Level från 2006 för att läsa vid frukosten i morse. Det var på den tiden innan Playstation 3 hade släppts och förhoppningarna var skyhöga. I en annan tidning från 2008 skrevs det redan högtravande ord om det fantastiska spel som Final Fantasy XIII skulle bli. Kändes ju nästan lite pinsamt att läsa, såhär i efterhand, men jag var förstås också en av dem som hoppades att FF XIII skulle bli episkt och inte bara enformigt.

Snart är det dags för Ni No Kuni. Vill hoppas och tro att det kommer bli en gripande och stimulerande upplevelse, att jag inte åldrats förbi känslan av att vara förundrad och fastklistrad vid TV:n. Men nånstans inom mig vilar en oro. Den gnager mig. Kommer jag kunna slappna av, kommer jag kunna spela flera timmar i sträck, kommer jag hitta andra saker jag hellre vill göra? Planen är att avsätta i stort sett hela helgen till att spela. Jag är redo att bli hänförd så pass att jag glömmer bort att äta.

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet...

Vill känna mig som ett barn igen genom det här spelet…

Små tankar om stor debatt

Jag snubblade över en debattartikel på SVT:s hemsida och hamnade sedan i kommentarsfältet. De flesta kommentarsfält är ganska läskiga ställen att ventilera sina åsikter på och detta var inget undantag. Jag läste de första 10-20 kommentarerna och funderade ifall jag skulle sticka ut halsen där och riskera att få den avhuggen, men kom fram till att jag kanske borde nyttja platsen jag har på min egen blogg istället. Här är också kommentarerna ganska trevliga – till dags dato i alla fall – det kanske ändras efter detta inlägg?

Det jag tänker skriva utgår från mina egna upplevelser, samt tankar som kom upp när jag läst en specifik kommentar som lämnades till artikeln. Den kan ni hitta här. För er som inte orkar klicka kan jag citera signaturen Nides åsikter:

Men jag vill att alla ska känna sig inkluderade i spelgemenskapen. Sexismen gör att tjejer inte gör det. Problemet är att det är så utbrett, både inom spelcommunityt, i all marknadsföring, i spelen, i jargongen. Det är en kombination. Du hittar inte samma sak inom film eller musik. När det gäller våld är detsamma som våld på film.

Jag vill egentligen bara ventilera det som först gick igenom mitt huvud när jag läste detta. Det finns oändligt många sätt att se på saker och ting och det finns oändligt många saker vi människor kan reta upp oss på, det har till och med gått så långt att man måste debattera huruvida man kan debattera vissa saker. (Länken är OT.)

Även om artikeln inte fokuserade på det så ramlade debatten i kommentarerna snabbt in på sexism och hur kvinnor framställs i spel. Vissa argumenterar att spel bara är verklighetsflykt och andra argumenterar att verklighetsflyktkortet bara används av dem som inte upplevt sexism själva. Det som fick mig att haja till i Nides kommentar var att man inte hittar sexism i film och musik på samma sätt som i spelvärlden. Jag är av en annan åsikt. Jag kan i alla fall rabbla ett antal kvinnliga sångerskor som i sina videos och med sina låttexter anspelar på sex, vissa mer öppet än andra. Var det deras val? Ville de bara spränga sig loss från girl-next-door-illusionen och visa att de också kan vara kåta? Eller var det bara skivbolagets sätt att sälja mer skivor, för att ”sex säljer”? Jag vet inte och jag försöker inte hitta ett svar på frågan heller. Det finns också många filmer i vilka kvinnor alltid har nåt vått i blicken även efter en massiv chase-scene med mängder av explosioner. Och i spel finns det lättklädda kvinns, bröst som tillägnats en egen fysikmotor (om än inte så naturtrogen), porrig dialog och specialattacker som blir starkare ju mindre kläder de har på sig.

Sjukt jävla snygg.

Allt detta existerar. Det jag frågar mig själv är om jag bryr mig så värst mycket. Oftast är svaret nej. Det finns säkert situationer då jag kanske skulle rynka på näsan eller höja på ögonbrynen. Men jag var till exempel en av få (?) som inte störde sig på den statyett av Liara (Mass Effect), som blivit ”animefierad” och fått större bröst som putade friskt. Jag tyckte istället att den var sjukt jävla snygg, mycket bättre än originalet (som faktiskt inte ändrades, ska påpekas). Jag tycker själv om att teckna och tecknar för det mesta tjejer. Bra eller dåligt? Är det sexistiskt att vilja teckna den kvinnliga formen för att man tycker den är vacker? Spännande? Med kurvor som kan överdrivas eller underdrivas till fantasins behag. Ivys (Soul Calibur) extrema karaktärsdesign är också snygg i mina ögon. Over the top – ja, men fortfarande vackert gjord. Jag önskar att jag kunde teckna likadant.

Nide säger att sexismen gör att tjejer inte känner sig delaktiga. Nide talar inte för mig. Jag har aldrig känt mig utesluten. Jag har spelat JRPG:n tills det stått mig upp i halsen och då är det ändå en genre som vissa anser kan ha en väldigt snedvriden syn på tjejer. Jag har stött på våpiga karaktärer och plöjt igenom otaliga sexuella innuendos och ass-shots (Final Fantasy X någon?). Men jag har inte känt mig förnärmad när det har inträffat, eller blivit så förbannad att jag måste starta ett nätuppror. Av allt som nöjesindustrin har matat mig med de senaste åren, via MTV, film och TV samt spel jag köpt, har jag aldrig nått den punkt där jag känner mig kränkt p g a hur kvinnor har porträtterats.

För mig är det, liksom för många andra, en verklighetsflykt. En fantasi, inte verklighet. Jag är inte ute efter politisk korrekthet när jag spelar, jag är oki med att det kan vara smutsigt, skitigt, vulgärt och nästan lite syndigt. Jag kräver inte av spelskaparna att de, i alla lägen, ska ta fram ett spel som får alla – både män och kvinnor – att känna sig rättvist behandlade. Jag ser inte det som spelskaparnas ansvar eller ett krav för att spelet ska få finnas till.

Jag har inte läst boken 50 Shades of Grey ännu, men det har inte undgått mig hur populär den är. Jag har fått uppfattningen att det handlar om en kvinna som näst intill underkastar sig en man och dennes sexuella lekar. Är det fel? Behöver vi låta författaren veta att det finns kvinnor som kränks (?) av hennes fiktiva verk? Behöver vi peka ett dömande finger åt de kvinnor som känner igen sig i boken? Har de gjort sig själva till offer? Eller gör vi det för att vi väljer att se dem som det? Jag ställer bara frågor, jag säger inte att jag har några svar. Jag kan bara veta var jag själv står. Jag tar det för vad det är – en roman. Och jag tar spelen för vad de är.

Det är bra att föra debatt – vare sig det gäller kvinnliga karaktärers rustningar eller booth-babes – det är om inte annat ett nödvändigt ont, men jag kan personligen uppleva att det blir ganska tjatigt. Jag vill heller inte räknas till den ”kränkta offerskaran” för jag anser mig inte tillhöra den. Ska vi tala om den andra sortens sexism som existerar, där tjejer förlöjligas och får könsord med mera kastade efter sig, så har jag heller inget att komma med. Jag har aldrig upplevt detta beteende. Om det beror på vilka spel jag valt att spela låter jag vara osagt, kanske hade min realitet sett annorlunda ut om jag spelat FPS?

När jag spelar spel där man kan välja huvudperson så väljer jag oftast en kvinnlig huvudkaraktär, men inte nödvändigtvis för att jag ska kunna identifiera mig med personen i fråga. Oftast handlar det om att jag vill styra en snygg eller söt karaktär. I Guild Wars 2 har jag uteslutande skapat kvinnliga karaktärer och pillat länge och väl för att få ett vackert, nästan modellikt, utseende. Är det också sexistiskt? Eller är det bara en del av spelet och de val jag gör där kommer inte påverka vare sig mig eller den dotter eller son jag kanske kommer ha i framtiden?

Kort sagt, jag har personligen inte hittat något större värde i alla sexism-debatter som blossat upp här och var. I slutändan känns det bara som en massa pajkastning där folk försöker bryta ner varandra bara för att man inte delar samma åsikt. Det gör mig trött. Med det här inlägget säger inte jag vad människor ska eller inte ska tycka. Jag säger bara vad jag tycker och tänker och som allt annat i världen så kan det ändras, men den här ståndpunkten har jag haft länge. Nu får vi väl se om kommentarsfältet här fortfarande kommer innehålla inlägg med vänlig ton.

Bortglömt och återfunnet

Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv ibland, tappar fotfästet till den där vägen man brukar gå på. När det händer mig är det alltid en svindlande känsla. Vem är jag, vart är jag på väg? Vad händer efter det här? Vem skulle tro att en liten svart maskin skulle visa vägen igen? Vem kunde ana att ett 6 år gammalt spel, skulle få mig att le och få fjärilar i magen, igen? Kunde jag ha gissat att Motoi Sakurabas melodier skulle få det att tåras i mina ögon? Kanske.

Mysigt och färggrant.

Kanske visste alla andra att detta fortfarande fanns gömt långt ner inom mig. Kanske var det bara jag som inte vågade och inte heller kunde unna mig. Men idag satte jag mig ner i fåtöljen och stängde omvärlden ute med mina hörlurar. Folk kan försöka nå mig om de vill, jag har andra saker för mig. Jag träffar Luke, Tear, Jade och Mieu igen. Den första delen av det härliga gänget som utgör Tales of the Abyss. Även om Luke är den spydigaste karaktär jag nånsin stött på i ett JRPG så kan jag inte annat än gilla honom. Jag älskar att han svär. Jag t o m gillar att han är taskig mot Mieu, vilket i sig är ganska tokigt. Mieu är så söt och jag vill bara ta och krama honom sönder och samman! Jade är härligt iskall och rubbas inte av Lukes barnsliga kommentarer och attityd. Samspelet är så vasst, manuset är en fröjd och bara på drygt 2 timmar har mycket hänt.

Tear – en riktigt bra och stark karaktär. <3

Jag har spelat det förr men spelar det igen. Kan omöjligen minnas allt, men trivs med att bekanta ansikten sluter upp och tar mig till platser jag inte glömt bort. Det är mysigt. Enda anledningen till att ta en paus är egentligen att låta öronen vila från headsetet, men inte ens det är nog 100% giltigt då 3DS:en har enormt bra högtalare för att sitta i en sån liten maskin. Ja, jag är imponerad, märks inte det?

Jag känner mig glad. Sitter som i ett lyckorus och skriver detta. OH J(RPG)OY!

Tankar om Diablo 3

För tio år sedan var jag ihop med min första pojkvän. Det var ett distansförhållande som varade 3 månader och även om jag var head over heels då så var det inte något att bygga en framtid på. Nåväl, jag brukade mest ta tåget till honom, men när jag var där hade jag inte så mycket att göra. I bästa fall hade jag kommit ihåg att ta med mig min GBA och kunde sitta och spela Mario Kart. Men mest låg jag i sängen och sneglade på när han satt på sängkanten och spelade Diablo 2. Jag minns förstås inte så mycket av det hela, bara de två kloten fyllt med rött och blått, det frenetiska klickandet på musen och hur han och den kompisen han var inneboende hos satt och snackade loot. Jag brydde mig inte så värst mycket.

Nutid. Annan pojkvän, någon man faktiskt kan bygga en framtid med efter ett antal ”hit and miss” längs vägen. Andra bärbara konsoler. Det många har väntat på har nu hänt. Diablo 3 har äntligen lämnat utvecklingsbordet, folk köar, folk köper, folk sitter sen och svär på Twitter för att det inte funkar. Jag tittar mest förnöjt på. Det är liksom lite skadeglädje bakom det hela, att folk som är så hypade och peppade inte kan spela. Error 37. Men nu ska vi inte vara elaka.

Pojkvännen frågade mig redan 2010 om vi kunde spela Diablo 3 ihop, ovetandes om att vi skulle få vänta två år till. Jag var inte sådär överförtjust i idén, men det var ju fint att han ville spela det med just mig och inte sina polare som han senare kom att spendera timmar tillsammans med i Starcraft 2. Klart man vill känna sig speciell liksom. Så för tio dagar sen köpte vi spelet digitalt och vi har spelat nästan varje dag, även om det ibland bara blivit en timme efter jobb, träning, matlagning. Och vet ni vad det knäppa är. Jag gillar det faktiskt. Grafiken är härligt ”vattenfärgsaktig”, musiken kan dundra till ganska skönt ibland och röstskådespelarna gör en bra insats. Inatt spöade vi Diablo på den normala svårighetsgraden och jag ser verkligen fram emot att ta mig an nästa steg i ordningen – Nightmare.

Först förvånades jag över att spelet var slut så fort. Men snart insåg jag att det inte är den sortens timmar, storytimmar, som Diablo 3 drivs av. Det ska vara snabbt genomspelat, lättillgängligt, okomplicerat och utdela snabba belöningar. Och det är där timmarna kommer in – jakten på nästa belöning, suget efter att hitta bättre rustning, svärd, hjälm eller vad det nu må vara. Visst känner jag det suget själv. Vi har haft så roligt när vi hittat nya vapen till oss själva eller åt varandra. Det är härligt att slänga sig in i en hord av fiender och nästan one-shotta allihop.

Så det är ju extra bra att jag har valt att spela med en kvinnlig barbar. För mig är karaktären viktig, även om jag inte kan ändra på hennes utseende eller andra parametrar som i andra västerländska rollspel. (I de japanska behöver man ju sällan fixa till sin karaktär, de är ju redan så snygga och häftiga till designen.) Trodde först att jag skulle spela Wizard, eftersom jag testat det i betan, men när pojkvännen hade skapat sig en sådan redan så kändes det inte lika kul. Istället fastnade jag för just barbaren, som med sin välsvarvade kroppshydda ser mer kvinnlig ut än de andra klassernas avatarer – flera av dem är alldeles för tråkigt spinkiga. Men jag gillar att Blizzard under den långa tid det tog att utveckla spelet ändrade hennes utseende till det bättre, i alla fall är jag av den åsikten. (Däremot blev jag lite ledsen av att läsa den inledande diskussionen på forumet där jag hittade bilden, men det kan vi prata om en annan gång.)

Jag älskar att mörsa, jag inser att jag är en väldigt offensiv spelare. Det gäller även JRPG:n. Ta t ex Final Fantasy VI, jag använder väldigt sällan magier, förutom när jag måste, utan försöker istället nyttja de starka fysiska attackerna som t ex Edgar, Sabin och Shadow har. (Och låt oss inte glömma att jag körde igenom hela Mass Effect utan att nånsin använda magierna som fanns tillgängliga. De andra i mitt party gjorde ju det, men jag hade inte fattat att jag också kunde, förrän jag började spela tvåan. LOL.) Jag gillar råstyrkan, närkamperna. Vissa bossar har varit så lätta när jag har finjusterat mina skills. Diablo själv var ju en usel ursäkt för en sista boss. Tror han överlevde ca 40 sekunder av mina slag och pojkvännens magier. Låt oss hoppas att han är lite vassare i Nightmare.

Namnet på karaktärer man får skapa själv spelar också stor roll för mig. Min FemShep heter Renora, ett vackert och starkt namn, vilket passar henne till punkt och pricka. Men även om jag i Diablo 3 har valt en manhaftig (?) barbar så ville jag ge henne ett starkt men samtidigt lite mjukt namn. Så det blev Endela. Jag är nöjd. Och hennes character art är så fantastiskt vacker, jag älskar det röda håret. Kanske är det en karaktär jag skulle kunna göra en fanart av nån gång, om andan faller på?

Jag vet inte om det är en sån big deal att jag som är JRPG-frälst faktiskt gillar Diablo 3. Jag bryr mig ju inte om storyn, som är väldigt tunn och förutsägbar på sina ställen. Det gör mig ingenting. Jag har roligt när jag spelar. Precis som jag hade kul med Xenoblade Chronicles och spenderade kanske 50 timmar eller mer på att utföra uppdrag åt världens invånare. Det är kul att kunna ge sig hän och bara dyka ner i något mer lättsmält och det är det jag anser att Diablo 3 är. Det kräver inte så mycket av sin spelare, utom just investeringen av tid, men det går ju också att begränsa. Men nu vill jag spela igenom samma tunna historia en gång till, bara för att kunna öka mina stats ännu mer. En karaktär som Endela förtjänar det.