Det fanns stunder när jag undrade vad jag höll på med – om det var vettigt att snöa in mig på det där viset. Det fanns ögonblick när det kändes som att jag hade gjort fel. Men ibland kände jag mig fullkomligt oslagbar. Och så kom jag till det där vägskälet, när jag förstod att jag kunde gå en väg, men valde att ta den andra. Och på så sätt lyckades Bravely Default bli det rollspel som jag spenderat näst längst tid på – dryga 109 timmar av mitt liv.

Plattform: 3DS
Utvecklare: Silicon Studio
Square Enix
Utgivare: Nintendo
Släppdatum: 6 december 2013 (EU)
Köp här: Webhallen

Jag tänker inte anklaga er om ni tycker att jag verkar tokig. Någonstans är jag nog det. Jag började faktiskt ifrågasätta mitt eget sunda förnuft när jag hade spenderat 10 timmar på att levla de jobb jag hade då till level 9. Det var ju en ganska bra sak att göra, på sätt och vis, men jag hade sparat tid om jag bara kommit ihåg att skaffa items som boostat EXP och jobbpoäng. När efterklokheten slog mig blev jag ganska trött. Då spelar det ingen roll hur dedikerad man har varit för att nå ett visst mål, jag kände mig ganska dum.

Kanske undrar ni också, mellan tankarna att jag är lite småknäpp, om Bravely Default verkligen är ett så långt spel och om det har så mycket att erbjuda varje unik speltimme. Svaret är nej. Det finns förstås gott om sidospår som leder till extrabossar att spöa, samt vassa items att hitta och sno. Men det finns ett mycket repetitivt mönster i Bravely Default, som kan irritera även den mest inbitna spelaren. Man behöver förstås inte göra som jag och maxa exakt allt – levlar och yrken – samt ta sig an varenda liten extra-quest. Och jag kunde ha valt en enklare väg, men jag kände mig lite för hardcore i stunden för att göra det valet.

I det stora hela så har Bravely Default varit en angenäm upplevelse. Detta beror till stor del på spelets unika utseende, med vackert målade städer, ett käckt soundtrack och söta, detaljerade karaktärer. Min favoritkaraktär, som tidigare nämnts här i bloggen, är Edea. Hon är tuff, våghalsig och trotsar med hela sitt väsen sin pappa. Röstskådespelaren gör henne rättvisa och slår huvudet på spiken i flera repliker. Edea är en av fyra huvudkaraktärer och tyvärr når inte de andra tre upp till samma standard.

Agnès är en ”kristallväktare” (eget ord) som inte sett mycket av världen och beter sig därefter. När män i hennes närhet gör närmanden eller andra dumheter utbrister hon i ett ganska charmigt ”Unacceptable!”. Men Agnès röstskådis blir vid flera tillfällen alldeles för mycket – känsloyttringarna känns så överdrivna att det blir pinsamt och jag klickar snabbt fram nästa dialogruta. Bondpojken Tiz är en snäll kille som gärna kunde haft en större personlighet. Han verkar sakna mål i livet och bestämmer sig tidigt för att haka på Agnès i hennes strävan att rädda världens kristaller, enbart för att hon representerar hopp för honom. 1994 hade jag kunnat acceptera en sådan ”drivkraft”, men 2014 vill jag faktiskt ha lite mer än så.

Gruppen blir komplett med Ringabel, mannen med minnesförlust och en mystisk dagbok som tycks innehålla all möjlig information. Dessvärre har Silicon Studio gjort honom till en lismande kvinnotjusare, som framför allt fluktar efter Edea. Och det är trist, för det finns gott om faktiska anledningar till varför Ringabel tycker om Edea och dessa hade fungerat bättre om han inte varit en sliskig casanova. Och ändå är Ringabels klena och kladdiga försök till att vinna Edeas gunst inte det värsta. Spelvärlden erbjuder en ”ero-sennin” (för att översätta från japanska – en snuskgubbe), som inte räds att kommentera hur Agnès har ”vuxit till att bli en fyllig kvinna” och så vidare. Ganska osmakligt, så jag lämnar den punkten nu.

Jag spelade alltså Bravely Default långt över 100 timmar och större delen av den tiden befann jag mig i strider. Här hittar vi också orsaken till spelets namn. Förutom att utföra en attack eller använda ett item under en runda kan en karaktär även använda valen ”Brave” eller ”Default”. Väljer man ”Default” blir resultatet att karaktären tar mindre skada av attacker samt att BP-räknaren (Brave Points) går upp från noll till ett. Så länge räknaren står på noll kan en karaktär agera i nästa runda.

Med ”Default”-funktionen kan man spara ihop till flera ”gratisattacker”; tre är maxantalet om man inte har ett jobb eller en förmåga som ökar antalet till fyra. Använder man därefter alternativet ”Brave” kan man skyffla ut fyra attacker på raken. Självklart kan man göra detta utan att först ”defaulta”, men då hamnar räknaren istället på minus vilket gör att karaktären inte kan göra någonting i ett antal rundor. Med andra ord finns det incitament för att planera sina strider strategiskt och som rätt använt kan ge dig övertaget i en tuff strid. Vissa specialförmågor kräver också olika antal Brave Points, vilket skänker ytterligare djup till det strategiska tänket.

Utöver detta kan man utföra specialattacker när vissa mål har uppnåtts (till exempel att använda ”Brave” tio gånger i följd). Spelet låter dig också samla vänner som spelar Bravely Default och sedan använda deras attacker i strid. De kan i sin tur använda sig av den attack man skickat iväg som hjälpmedel. Och som om allt detta inte vore nog finns även ”Bravely Second” – genom att trycka på start under stridens gång kan man stoppa tiden och få extraattacker. Detta kräver SP-poäng och man kan ha max tre sparade. Dessa fylls på var åttonde timme om man har haft konsolen i sovläge men man kan även betala riktiga pengar för dem. Själv tyckte jag det var enklast att aldrig stänga av konsolen. Så mycket använde jag inte denna funktion att jag kände mig manad att kasta pengar på den.

Liksom Final Fantasy V och Final Fantasy Tactics innehåller Bravely Default en mängd olika yrken. De mest basala jobben, som White Mage, Black Mage, Knight med flera, får man genom att följa huvudspåret i spelet. Men de mer obskyra yrkena, som till exempel Performer, Merchant och Ranger, får man genom att ta en avstickare i spelets sidouppdrag. Eftersom det finns tjugofyra olika jobb att samla finns det ju en risk att man kommer lägga ner mycket tid på det, precis som jag gjorde. Förutom att karaktärerna levlar som vanligt, levlar de även inom sitt valda yrke. Varje jobb har unika förmågor som de kan använda i strid, men det finns också passiva förmågor att lära sig. Bravely Defaults system skapar större friheter än dess föregångare. Förutom att en White Mage även kan välja sekundära jobbkunskaper (till exempel svart magi), kan ens magiker med hjälp av passiva skills till exempel använda svärd, bli immun mot vissa statuseffekter (exempelvis ”Silence”), samt se hur många kistor som finns kvar att öppna i en grotta. Inte så pjåkigt, eller hur?

Självklart kan man fråga sig om det är värt att samla alla jobb och levla dem till max. Ärligt talat var jag själv osäker på den punkten och ifrågasatte ett tag mitt hardcore-beslut. Men jag måste säga att det har hjälpt mig otroligt mycket vid vissa tillfällen. Vissa yrken tror man aldrig att man kommer ha användning av (och ja, vissa kommer man aldrig att aktivt använda förutom när de ska levlas), men – man ska aldrig underskatta de passiva skills som kan dyka upp. Ibland är de fullkomligt avgörande för att du ska kunna gå segrande ur de tuffaste striderna som spelet har att erbjuda.

Som ni förstår har jag spenderat en ohygglig massa timmar i fajter med monster och bossar, men det har varit helt på mina egna villkor. Bravely Default innehåller, som vilket annat klassiskt rollspel som helst, slumpmässiga strider. Idag brukar detta ses som en vagel i ögat och de flesta gamers önskar sig hellre synliga fiender som man kan undvika. Men i spelets inställningar gömmer sig en liten skatt. Här kan man ange hur hög frekvensen av fiender ska vara. Plusminus 0? En ökning på femtio eller hundra procent? En sänkning ner till hälften, eller ska du välja att helt enkelt nolla striderna? De flesta av oss känner väl till irritationen som kan uppstå när man njuter av utforskandet, men störs av fiende efter fiende. Att få möjligheten att själv kontrollera striderna på detta sätt är genialt. De stunder då jag bara vill leta skatter kan jag stänga av alla strider, för att i nästa ögonblick dra upp nivån till max när jag känner ett behov av att levla. I en perfekt framtid kommer alla rollspel med slumpmässiga strider att ha dessa inställningar. Det ger nytt liv till ett system som annars är uttjatat, föråldrat och ligger till grund för mycket frustration.

Bravely Defaults berättelse är inte nyskapande på samma sätt som inställningarna och striderna är. Tidvis haltar storyn och ibland pratas det alldeles för mycket. Antagonisterna ges enormt mycket plats och tycks vara minst lika viktiga som våra protagonister. Det har funnits stunder då jag har känt mig ganska mätt på spelet och undrat om jag verkligen skulle löpa linan ut. De repetitiva tendenser som finns kan få en att vilja slita sitt hår, men när allt kom omkring tyckte jag ändå att tiden jag offrade var värd det. Och även om jag nästan blev övermätt så hoppas jag att även uppföljaren släpps i Europa.

Edea
Bra musik
Mysig grafik
Intressant och givande stridssystem
Användbara spelinställningar
Många möjliga yrken
Lite tradigt ibland
Berättelsen kunde ha varit lite vassare
Stundvis repetitivt

bd01 bd02bd03bd04

bd05bd06bd07bd08