Jag är väl en liten dumbom, så säg? Är det vettigt, egentligen, att spela Final Fantasy IX, för femte gången? Hur kan jag göra ett sådant val, när jag har en backlog som innehåller fler spel än jag faktiskt har klarat? Är det inte bara slöseri med tid?
När jag hade spelat och skrivit om Bravely Default, undrade jag om jag någonsin skulle kunna spela ett spel med random encounters igen. Bravely Default gör det ju så bra – ger full kontroll till sin spelare! Så jag funderade lite. Tänkte på all tid jag hade spenderat på att lära mig abilities i Bravely. Kom att tänka på hur man lär sig skills i Final Fantasy IX. Tänkte på den tidsödande kamerapanoreringen innan varje strid. Och ni förstår – sådana tankar räcker. Räcker gott och väl för att jag ska ramla dit, falla handlöst ner i den själsliga längtan som jag kan få efter Gaia.
Så jag börjar min trevande resa igen, låter Vivi snubbla fram längs med Alexandrias gator. Och det är vackert. Det är tryggt. Världen erbjuder allt jag någonsin velat ha och mer. Känslor och minnen genomsyrar varje renderad bakgrund. Karaktärerna och deras upplevelser sitter djupt rotade inom mig.
Jag upplevde Final Fantasy IX för första gången 24 februari 2001. Det är nästan 13 år sedan på dagen. Jag skrev om det i min så kallade dagbok på Lunarstorm. Titeln löd: ”Final Fantasy IX skapar hjärnspöken”.
Så har jag då börjat spela. Och de kommer redan under första halvtimmen. Spökena som samlas innanför huvudet.
Sedan när man stängt av TV:n kommer man ändå inte undan så lätt. De frodas, växer till sig. Skrattar och fnittrar och lockar en tillbaka till TV-rutan tills man sitter där som i trans. Ingen återvändo. Jag drömmer om karaktärerna, tänker på dem, vill andas samma magiska luft som dem, springa på samma ängar, resa över samma hav, flyga genom samma flyktiga moln i ett luftskepp. Allt det vill jag göra.
Men jag kan bara göra det i drömmen. Då går jag hand i hand med mina hjärnspöken.
Jag minns hur jag kände då och man kan väl säga att jag är där än. Tiden har frusit. Final Fantasy IX åldras inte. Inte på samma sätt som andra spel. Det utvecklas, evolverar framför dig. Så det kanske inte är så fel att jag spelar igenom det en femte gång. Stridskamerans panorering gör mig inget. Jag tar det lugnt, utforskar, har ingen stress. Jag kan njuta fullt ut. Och recensionen, den är redan skriven.
Den frågan har jag själv ställt mig när jag spelar till exempel Final Fantasy VI, A Link To The Past eller Super Metroid: Varför spelar jag dessa spel när jag har så mycket annat som jag inte avslutat spela? Det där är rätt knivigt att svara på. Men jag tror om man verkligen trivs med spelet som trollbundit en, så vill man spela det igen. Jag känner igen den känsla du har när du spelar Final Fantasy IX. Det är ett av de få spel idag som är verkligen tidlösa. Det åldras med värdighet och det skiner starkare än någonsin. Att jag själv satte Final Fantasy IX på femte plats av mina favoritspel någonsin är ingen slump.
Jag skulle inte kalla det för värdelöst spelande. Men definitivt underbart. <3
Någon gång när jag blir äldre tänker jag berätta för mina barn och framtida barnbarn om Final Fantasy IX och varför det är så fantastiskt.
Att du spelar Final Fantasy IX för femte gången är helt förståligt. Man märker att du älskar det spelet.
Tack för denna underbara text, den får mig att drömma om Alexandrias gator, Vivi, och jag kan höra den underbara titelmusiken i bakhuvudet just nu. Den ger mig en betryggande känsla. <3
Jerry Olsson skrev nyligen: Teckning (Polychromos): Super Mario 3D World-hjältarna.
Jag tror det är viktigt att tillåta sig att återvända till de spel man älskar villkorslöst. Det blir en sån skön kontrast också, i jämförelse med vad vi erbjuds idag. Inte sagt att allt idag är skräp, men titta bara vad som har hänt med FF-serien. På fredag kommer Lightning Returns och jag kommer förstås att prova det, men jag har inga förväntningar på mig själv att jag ska tycka om det och höja det till skyarna.
Något som verkligen gör FF IX så makalöst enkelt att återbesöka och nyförälska sig i är världen. Alla ställen som finns att besöka, hur den är uppbyggd, alla hemligheter som finns. Det känns alltid som att det finns mer att upptäcka. Och så tittar man på FF XIII. Kallt, livlöst, osammanhängande. Nä, det är inte så ett bra rollspel ska vara!
Tack för din fina kommentar Jerry. Jag ser fram emot att spela vidare idag. 🙂
Tror absolut att det kan ha med att göra att man vill återvända till den världen från spelet. Man vill se karaktärerna igen, se så dem har det bra.
Så kan jag känna och kan vara den stora anledningen att jag heller sätter mig med ett spel jag klarat X-antal gånger, istället för att gå vidare med ett nytt.
Tycker absolut inte det är värdelöst eller slöseri med tid. Är väl bättre att lägga sin tid på något som man faktiskt gillar, än att slänga det i papperskorgen? Så att säga.
Visst, man får väl kanske aldrig uppleva nya underbara spel på det sättet. Men ibland behöver man verkligen återvända till det där bekanta, se det som en semester eller något. =)
Micke skrev nyligen: The Walking Dead, game and show
Så är det förstås. 🙂 Att spelet, så som man upplevde det första gången, aldrig kommer att kännas på samma sätt igen. Men det gör ju förstås inget! 😀 För varje gång man spelar är upplevelsen lite annorlunda, för att man själv är annorlunda.
Jag är alltid lika förbluffad över att jag kan spendera så många timmar på sidequests. Det är så himla roligt! Och i nian är just Chocobo-minispelet så välbalanserat och kul att det är svårt att sluta. 😀
Tacka vet jag lite äldre spel, som fortfarande har massor att erbjuda. 🙂
Att fördela tiden mellan gamla och nya spel ger mig alltid ångest, jag vill spela så mycket nya jag bara
hinner med trotts att jag alltid blir gladare och har roligare med dom gamla klassikerna för femte gången…
Jag tror det var fjärde gången jag besökte nians värld förra julen (2012/2013) och jag kan väl bara hålla med om att det alltid är lika magiskt!
Så sant som det är sagt! Jag tittar på min backlog och undrar om jag nånsin kommer ta itu med den. Jag borde ju spela det där spelet, och det där, och det där… 😛
Ändå sitter man där med FF IX (eller annat spel man älskar sönder och samman) och njuter i fulla drag. Lite syndigt på nåt sätt. 😉 Kul att höra att du också spelade om nian för inte så länge sedan! 😀 Spenderar du också en massa tid på Chocobo Hot and Cold och att hitta alla möjliga skatter? 🙂
Den här gången var det en ganska rak väg genom spelet men att göra ALLA sidequests igen kommer jag troligen aldrig att göra hur mysigt det än är, Ozma ska jag åtminstone ta itu med nästa gång och det kräver väl visserligen att man gör en hel del annat först.
Jag förstår. 🙂 Jag tror faktiskt att jag skaffade mig en Golden Chocobo redan första gången jag spelade. 😀 Det är också det första FF där jag brytt mig om att skaffa en sådan, orkade aldrig med att föda upp en sån i FF VII.
Men jag har svårt att inte springa runt och hitta allt. Det enda jag inte satsar helhjärtat på är att spela kortspelet (även om det är väldigt kul!) och samla alla kort som finns. Ozma spöade jag förra gången jag spelade, och det var första gången. Det krävdes en del levlande, ja. Den här gången är jag redan i ganska hög level i början av skiva 3, har liksom satsat på att alla ska kunna sina skills, även karaktärer jag normalt inte spelat med tidigare. Fast den här rundan är jag faktiskt ganska intresserad av alla karaktärer, på ett sätt jag inte har varit förut. Tänker speciellt på Amarant, Steiner och Quina. De brukade alltid få stå vid sidan om av nån anledning. XD
Åhå, ja det är så det brukar bli när man spelar spel flera gånger, då kan man experimentera med lite nya kombinationer av karaktärer. Amarant brukar jag använda ganska ofta men dom enda som är måsten för mig är Eiko och Zidane, så länge dom är i partyt så klarar man sig! Att hitta alla kort måste väl vara det värsta i spelet, speciellt om man redan har gjort det en gång i åttan, huhuhu.
Gillade inte kortspelet i åttan. :/ Hatade att det var olika regler på olika ställen i världen. Nä, nians är mycket enklare och trevligare. Musiken också. 😉
Jag brukade alltid favorisera Dagger, men den här gången gillar jag att använda Eiko ganska mycket. Kul hur sånt där också förändras. ^__^