Som europé känner jag mig redan enormt tacksam för att Xenoblade Chronicles släpps i övermorgon. Det är, som engelsmännen skulle säga, ”a dream come true”. Jag har i ögonvrån sett höga betyg skymta förbi från alla håll och kanter men jag avstår från att läsa recensioner eller allehanda intryck. När spelet väl packats upp av mina darriga händer, fulla av vördnad, (som alltid när jag öppnar ett spel jag sett fram emot), och till slut sitter i min Wii, då kommer jag ta del av resan och göra den till min egen.

Den stundande releasen kan bli ett enormt uppsving för Wii:s rykte under dess sista levnadstid, och det känns verkligen som att Wii:n gör ett sista dödsryck för att bli ihågkommen som nånting annat än en konsol mest för barn. När förväntan över Xenoblade nästan står mig upp i halsen, möts jag av nyheterna som jag har hört ryktas om, men inte vågat lita på till 100%.

The Last Story och Pandora’s Tower är bekräftade för europeisk release under 2012.

Det är ingen tvekan om att jag kommer köpa båda, men ärligt talat så känner jag mig mest nyfiken på The Last Story. (Det är ett sånt spel där artworken ledde till ett inköpsbeslut.) Jag äger redan soundtracket, men har avstått att lyssna på det. (Oroar mig för att göra samma miss jag gjorde med Chrono Cross. Lyssnade sönder soundtracket under 2 års tid innan jag kunde spela, och den bild jag skapat mig av spelet genom musiken, matchade inte det som grafiskt visades, även om det var väldigt bra.) Jag vill behålla mystiken kring The Last Story ett tag till.

Pandora’s Tower känns lite mer som ett äventyrs-RPG, och inget fel med det, men jag är nog mer old-school när det kommer till kritan.

När nyhetsruset har lagt sig så kan jag inte hjälpa att hoppas att de här tre spelen är fortsättningen på det Radiant Historia nästan ensamt försökt att göra – bygga upp rollspelens trovärdighet igen. Genren är inte död. Det finns nya vändningar att ta. Det finns kraft att åstadkomma saker, bara utvecklarna vågar forma nya mallar, utan att för den delen bryta sig loss från genrens rötter.

Det är en spännande tid vi lever i.

Och bara det faktum att inget av dessa tre spel har utannonserats i USA, gör sötman ännu sötare. Så många spel som jag har importerat för att kunna spela, så mycket pengar jag har spenderat. Nu är det deras tur. Låt oss se om det några amerikanare som importerar en europeisk Wii. Låt oss se om deras längtan bevisar sig vara ens hälften så stor som min egen. Detta är en liten upprättelse för alla de år som vi fått uppleva spel släppta långt senare än resten av världen, eller inte alls.

Till er som är ansvariga för dessa releaser här i EU – TACK.

Som europé känner jag mig redan enormt tacksam för att Xenoblade Chronicles släpps i övermorgon. Det är, som engelsmännen skulle säga, ”a dream come true”. Jag har i ögonvrån sett...