RPGaiden

japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Sida 5 av 27

En bra start på spelåret

Som jag redan har nämnt spelar jag igenom Golden Sun-serien. Hade tänkt blogga lite intryck allteftersom jag tog mig igenom första delen men så ”råkade” jag klara det igår, fast det var ju egentligen inte en dag för tidigt.

Första gången jag spelade Golden Sun var i början av 2002. 26 timmar in la jag av för jag tyckte att grottan jag befann mig i var alldeles för svår. Hade jag förstått att jag var i sista grottan kanske jag hade kämpat vidare. Att spelet blev liggande är någonting som alltid har gnagt mig, så nu när jag lovat mig själv att minska min skämshög vill jag inte riskera att rage-quitta för att nånting är för krångligt. Så för att verkligen se till att inget skulle stoppa mig den här gången tog jag då och då hjälp av en guide. Och det funkade ju bra. Fast det här med guiden gör att det känns som att jag inte har klarat spelet ”på riktigt”. Möjligen finns det personer som anser att läsa lösningar på pussel gör mig till ”less of a gamer”. Men jag är okej med det. För livet ser lite annorlunda ut nu än för 13 år sedan. Jag har inte lika mycket tid och om jag ska unna mig några timmar spelande varje vecka även fast jag pluggar så vill jag gärna komma nån vart. Med tanke på att bara halva januari har gått känns det hur som helst riktigt bra att jag redan har kört igenom ett spel. 2015 börjar onekligen med en rivstart. 🙂

Snart är det dags att fortsätta med The Lost Age. Plasten omsluter fortfarande förpackningen, trots att spelet har stått i min spelhylla i hela 12 år. Men där kommer jag nog inte ta till en guide i första taget, utan verkligen försöka lösa pusslen själv. Vill ju inte bli spoilad i onödan! Men innan jag sätter igång ska jag skriva in ett jättelångt lösenord för att överföra data från första spelet. Hoppas det går vägen.

Rollspelsåret 2014

Så lider ytterligare ett år mot sitt slut. Jag tror att 2014 kan vara det år då jag spelat som allra minst. Och det är ju synd. Med reservation för att minnet sviker, här är en kort tillbakablick på de titlar jag minns att jag har spelat:

child of lightChild of Light

Årets bästa spelsaga. Att i all enkelhet följa Aurora i jakten på ljus var lite oväntat förtrollande och detta inte bara tack vare den till synes handmålade grafiken. Musiken är hjärtskärande och finns som tur är (om man är en repeat-junkie som jag) på Spotify.

lightning-returns-chocolinaLightning Returns: Final Fantasy XIII

Sex timmar spenderade jag med det här spelet, sen fick det räcka. Jag kan bete mig som en självplågare men till en viss gräns. Ett idiotiskt upplägg som klätts i en anskrämlig skrud med en hjältinna som fått ett boob-job. Skräp!

tacticsogrepspTactics Ogre: Let Us Cling Together

Sommarlov. Spelade många långa timmar. Kändes som att jag inte kom nån vart när jag på all denna tid bara hade nått level 20 och jag funderade också på att spela om ett stort antal timmar på grund av ett yrkesval. Bra spel, ingen tvekan om det, men det kräver sin tid, minst sagt.

tox2Tales of Xillia 2

En uppföljare i vilken jag spenderade en massa timmar och bara hade lagom kul. Mycket upprepning i form av platser, fiender att slåss mot och katter att hitta. Meh – eller kanske mjau? ;P

tohrTales of Hearts R

Under en prövande period i livet kunde jag åtminstone hitta tröst i det här klassiskt upplagda rollspelet. Striderna i Tales ger som vanligt en skön adrenalinkick och äntligen var världskartan som jag hade saknat så mycket i Xillia-spelen tillbaka. Och som pricken över i – störtskön musik!

~~~~~

goldensunJu längre tiden går, desto lättare är det att känna sig nostalgisk. Kanske var det därför jag började spela Final Fantasy VII på julafton? Men jag insåg ganska snabbt att min nostalgiska nyck var felaktigt placerad. Är det något jag ska försöka ta mig igenom så är det de många spel som utgör min skämshög. Och jag har börjat så smått med ett spel jag körde fast i efter 26 timmar och därför inte klarade. Jag talar om Golden Sun till Gameboy Advance. Ett riktigt mysigt spel med bedårande pixelgrafik och ett väldigt bra soundtrack. Spelet håller dig inte i handen och blir därför ganska svårt på sina ställen. Men det är roligt och jag har alltid ångrat att jag har lämnat det ospelat under så många år. Dessutom har jag Golden Sun: The Lost Age (GBA) och Golden Sun: Dark Dawn (Nintendo DS) – som båda fortfarande är inplastade! Nu när alla spelen finns så kanske jag kan göra som jag gjorde med Xenosaga-serien i slutet av 2006. Jag klarade inte av Xenosaga på första genomspelningen, men köpte ändå de andra spelen. Sen när jag hade alla tre körde jag igenom dem i en rasande fart. Jag hoppas att jag kommer ta mig igenom GS-serien på samma sätt under 2015!

När det gäller nya spel finns det förstås en hel del som jag ser fram emot. Alla har inte ett release-datum spikat, men redan i mars dyker Final Fantasy Type-0 upp till PS4. Baserat på de videos som släppts på senare tid ser det ut att kunna bli ett mörkt, dystert och framför allt bra FF. Andra titlar jag ser fram emot är: Xenoblade Chronicles X, Tales of Zestiria, Final Fantasy XV, Bravely Second och Kingdom Hearts 3. Till alla er som fortfarande hälsar på här då och då – TACK! Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera sidan oftare. Gott nytt spelår! 🙂

Tales of Hearts R

Texten publicerades först hos Level 7 10 december 2014.

tohrlogo

Jag är nog inte den enda som kände besvikelsen svida efter SquareEnixs ”nyhet” om att PC-versionen av Final Fantasy VII kommer till Playstation 4. Efter ett otal mer eller mindre bra remakes av flera FF-klassiker plus en HD-remake av Final Fantasy X och X-2, kändes det löjeväckande beskedet som en spark i solar plexus. Förtjänar vi fans inte bättre? SquareEnix verkar inte tycka det. Bandai Namco har som tur är en väldigt annorlunda syn på vad det innebär att lyssna på och behaga sina fans.

Fortsätt läsa

Tales of Xillia 2

Texten publicerades först hos Level 7 1 september 2014.
xillia2logo

I rollspelsvärlden är det inte jättevanligt med direkta uppföljare. Även om spelen många gånger heter samma sak men med en ny siffra på slutet är det ändå helt nya världar du möter när du väl tryckt på start. Tales-serien har bara haft en direkt uppföljare tidigare med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, men nu har även Tales of Xillia fått sin egen fortsättning.

Fortsätt läsa

Att hitta tillbaka till spelen

Det här är ett inlägg från 13 juni 2013 som jag hittade bland mina utkast. Tyckte det var lite synd att texten låg opublicerad och därför dyker den upp nu.

—–

Man skulle kunna kalla mig för kontrollfreak. Jag avskyr förändringar, stora som små, som river upp ens vardag. Men allra mest hatar jag förändringar som sker inombords, de där tysta, som man nästan inte märker. Vadå, är inte jag samma person som när jag gick i gymnasiet? Att jag är 30 år fyllda är lite som ett skämt. Hah, jag?! 30 bast? Glöm det, jag är inte en dag över 21. För så känns det. Och djupt inom mig längtar jag något enormt efter mitt flickrum, tillbaks till en enklare vardag, ett enklare liv. Där tid fanns att förkovra sig i vad man än tyckte var roligt och där jag utan problem kunde spendera 8-9 timmar i sträck på ett spel. Spelen ja… Det kan ju omöjligt bara vara jag som har ändrats, nånstans måste ju även spelen ha gått igenom en förändring?

Det är kanske inte lätt att vara nischad. Antingen älskar man spelen som tillhör ens favoritgenre eller så hatar man dem. Lika mycket som man älskar att spendera timme efter timme i en annan värld, lika mycket förbannar man att man inte har tiden att vara där. Längre. Även om jag gått igenom en del förändringar de senaste åren så har mitt rollspelsintresse alltid stått pall. Det var navet i min tillvaro, det var ett intresse som jag tillät definiera vem jag var som person. Trots alla förändringar jag genomgått så vill jag stå fast vid den punkten, men det senaste året har jag tvingats att inse att det kanske inte är fullt möjligt längre.

Att vara ambitiös är en jättefin egenskap. Att vilja mycket, visa framfötterna, vara först med det nya och kunna briljera i skrift. Den personen har jag alltid velat vara och stundvis även varit, trots del- och heltidsjobb. Spelandet har alltid varit en ”hobby”, fastän det egentligen var hela mitt liv. Det hamnade alltid vid sidan om. Jag kunde inte släppa taget om den trygga inkomsten, trots att den tillhörde det sömnigaste och minst utvecklande jobbet. Jag vågade aldrig ta språnget. Ändå försökte jag hålla mig kvar, med näbbar och klor, kring min egenskapade dröm om vem jag var, och skulle vara. Till slut sitter man där och orkar inte ens bry sig om spelen, vet inget om releaser och vad som är nytt eller kommande, viker bort blicken varenda gång man går förbi spelhyllan. Det största intresset växte till en skam, för att jag inte kunde bibehålla samma fokus som jag gjort under yngre år.

Flyttade och började bygga upp en ny tillvaro, ett nytt jag. Men här skulle även mitt gamla jag få extra mycket utrymme, i form av ett helt eget spelrum. Till en början kändes det konstigt, krystat, att ställa upp sina spel och konsoler, som varit nedpackade så länge. Skulle jag egentligen få någon användning av dem igen? Lurade jag bara mig själv?

Ni no Kuni testade jag på Gamex-mässan i november 2012. Det såg mysigt ut, men jag som typ aldrig testat ett demo var väl inte överdrivet förtjust att bara kastas in i ett spel sådär. Jag vill ju vara med från början. När Ni no Kuni äntligen kom, en vecka försenat, insåg jag att jag hade ett eldprov framför mig. Det fanns två möjliga utgångar. Antingen skulle jag inte fastna för spelet av någon anledning, spela några timmar och sen sluta, för att aldrig röra det igen – eller så skulle jag bli charmad, slukad med hull och hår och stänga in mig i det där rummet, där den yngre jag kan få liv igen.

Ni no Kuni är måhända inte ett spel som omdefinierar den japanska rollspelsgenren, men det är i alla fall spelet som drog mig ur den speltorka jag genomlidit i nästan ett år. Studio Ghiblis närvaro är så påtaglig, många gånger känns det verkligen som att styra huvudkaraktären i en av Hayao Myazakis filmer. Oliver är en ung men genuin hjälte som lever på hoppet att kunna återuppliva sin mamma i sällskap av den kufiska alven (?) Mr. Drippy. Level 5:s noggrannhet värmer mitt hjärta. Bara sättet Oliver är animerad när han springer upp- eller nedför trappor är precis som Studio Ghibli hade gjort det.

Äntligen känner jag av det igen, suget att spela mera och fortsätta framåt. Vill insupa allt och lite till av det som erbjuds och spenderar mängder med tid på att lösa så gott som alla extrauppdrag. Berättelsen är enkel, för att sedan kompliceras och kanske vridas en gång för mycket, men det innebär att spelet fortsätter, så jag är nöjd ändå. Musiken, komponerad av Joe Hisaishi och framförd av Tokyos symfoniorkester, är grandios, triumferande och ibland lite för mycket, men aldrig nånsin dålig. Världskartans tre olika stycken, beroende på hur du transporterar dig, är melodier jag aldrig tröttnar på.

Nej, det är ingen svunnen perfektionism a la Chrono Trigger. Det är heller inte underskön framåtanda och fantasi a la Xenoblade Chronicles. Men här finns en genuinitet och värme, som genomsyrar hela spelet. Det är lättsamt utan att vara löjligt, allvarligt utan att bli pretentiöst, spännande utan att avslöja för mycket för tidigt, lika enkelt som det är briljant. Jag känner mig omfamnad av världen när jag spelar och tycker om att flyga över dess kontinenter och insupa allt det vackra. Att Level 5 kan sin celshading vet alla sedan Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Till PS3:an är allting ännu mjukare och färgerna ännu klarare.

När jag avslutade spelet efter nära 60 timmar fanns det fortfarande saker att göra i efterhand. Nu närmar jag mig 70-strecket på tidtagaruret och jag får väl se det här spelet som avklarat. Jag som var så rädd att jag hade tappat bort mig själv, hittade istället hem. Jag vågade inte tro det på Gamex, att det skulle bli den upplevelse det har varit och jag är glad att jag hade fel i min skepsis.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑