Tales of Xillia 2

Texten publicerades först hos Level 7 1 september 2014.
xillia2logo

I rollspelsvärlden är det inte jättevanligt med direkta uppföljare. Även om spelen många gånger heter samma sak men med en ny siffra på slutet är det ändå helt nya världar du möter när du väl tryckt på start. Tales-serien har bara haft en direkt uppföljare tidigare med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, men nu har även Tales of Xillia fått sin egen fortsättning.

Mer >

Att hitta tillbaka till spelen

Det här är ett inlägg från 13 juni 2013 som jag hittade bland mina utkast. Tyckte det var lite synd att texten låg opublicerad och därför dyker den upp nu.

—–

Man skulle kunna kalla mig för kontrollfreak. Jag avskyr förändringar, stora som små, som river upp ens vardag. Men allra mest hatar jag förändringar som sker inombords, de där tysta, som man nästan inte märker. Vadå, är inte jag samma person som när jag gick i gymnasiet? Att jag är 30 år fyllda är lite som ett skämt. Hah, jag?! 30 bast? Glöm det, jag är inte en dag över 21. För så känns det. Och djupt inom mig längtar jag något enormt efter mitt flickrum, tillbaks till en enklare vardag, ett enklare liv. Där tid fanns att förkovra sig i vad man än tyckte var roligt och där jag utan problem kunde spendera 8-9 timmar i sträck på ett spel. Spelen ja… Det kan ju omöjligt bara vara jag som har ändrats, nånstans måste ju även spelen ha gått igenom en förändring?

Det är kanske inte lätt att vara nischad. Antingen älskar man spelen som tillhör ens favoritgenre eller så hatar man dem. Lika mycket som man älskar att spendera timme efter timme i en annan värld, lika mycket förbannar man att man inte har tiden att vara där. Längre. Även om jag gått igenom en del förändringar de senaste åren så har mitt rollspelsintresse alltid stått pall. Det var navet i min tillvaro, det var ett intresse som jag tillät definiera vem jag var som person. Trots alla förändringar jag genomgått så vill jag stå fast vid den punkten, men det senaste året har jag tvingats att inse att det kanske inte är fullt möjligt längre.

Att vara ambitiös är en jättefin egenskap. Att vilja mycket, visa framfötterna, vara först med det nya och kunna briljera i skrift. Den personen har jag alltid velat vara och stundvis även varit, trots del- och heltidsjobb. Spelandet har alltid varit en ”hobby”, fastän det egentligen var hela mitt liv. Det hamnade alltid vid sidan om. Jag kunde inte släppa taget om den trygga inkomsten, trots att den tillhörde det sömnigaste och minst utvecklande jobbet. Jag vågade aldrig ta språnget. Ändå försökte jag hålla mig kvar, med näbbar och klor, kring min egenskapade dröm om vem jag var, och skulle vara. Till slut sitter man där och orkar inte ens bry sig om spelen, vet inget om releaser och vad som är nytt eller kommande, viker bort blicken varenda gång man går förbi spelhyllan. Det största intresset växte till en skam, för att jag inte kunde bibehålla samma fokus som jag gjort under yngre år.

Flyttade och började bygga upp en ny tillvaro, ett nytt jag. Men här skulle även mitt gamla jag få extra mycket utrymme, i form av ett helt eget spelrum. Till en början kändes det konstigt, krystat, att ställa upp sina spel och konsoler, som varit nedpackade så länge. Skulle jag egentligen få någon användning av dem igen? Lurade jag bara mig själv?

Ni no Kuni testade jag på Gamex-mässan i november 2012. Det såg mysigt ut, men jag som typ aldrig testat ett demo var väl inte överdrivet förtjust att bara kastas in i ett spel sådär. Jag vill ju vara med från början. När Ni no Kuni äntligen kom, en vecka försenat, insåg jag att jag hade ett eldprov framför mig. Det fanns två möjliga utgångar. Antingen skulle jag inte fastna för spelet av någon anledning, spela några timmar och sen sluta, för att aldrig röra det igen – eller så skulle jag bli charmad, slukad med hull och hår och stänga in mig i det där rummet, där den yngre jag kan få liv igen.

Ni no Kuni är måhända inte ett spel som omdefinierar den japanska rollspelsgenren, men det är i alla fall spelet som drog mig ur den speltorka jag genomlidit i nästan ett år. Studio Ghiblis närvaro är så påtaglig, många gånger känns det verkligen som att styra huvudkaraktären i en av Hayao Myazakis filmer. Oliver är en ung men genuin hjälte som lever på hoppet att kunna återuppliva sin mamma i sällskap av den kufiska alven (?) Mr. Drippy. Level 5:s noggrannhet värmer mitt hjärta. Bara sättet Oliver är animerad när han springer upp- eller nedför trappor är precis som Studio Ghibli hade gjort det.

Äntligen känner jag av det igen, suget att spela mera och fortsätta framåt. Vill insupa allt och lite till av det som erbjuds och spenderar mängder med tid på att lösa så gott som alla extrauppdrag. Berättelsen är enkel, för att sedan kompliceras och kanske vridas en gång för mycket, men det innebär att spelet fortsätter, så jag är nöjd ändå. Musiken, komponerad av Joe Hisaishi och framförd av Tokyos symfoniorkester, är grandios, triumferande och ibland lite för mycket, men aldrig nånsin dålig. Världskartans tre olika stycken, beroende på hur du transporterar dig, är melodier jag aldrig tröttnar på.

Nej, det är ingen svunnen perfektionism a la Chrono Trigger. Det är heller inte underskön framåtanda och fantasi a la Xenoblade Chronicles. Men här finns en genuinitet och värme, som genomsyrar hela spelet. Det är lättsamt utan att vara löjligt, allvarligt utan att bli pretentiöst, spännande utan att avslöja för mycket för tidigt, lika enkelt som det är briljant. Jag känner mig omfamnad av världen när jag spelar och tycker om att flyga över dess kontinenter och insupa allt det vackra. Att Level 5 kan sin celshading vet alla sedan Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Till PS3:an är allting ännu mjukare och färgerna ännu klarare.

När jag avslutade spelet efter nära 60 timmar fanns det fortfarande saker att göra i efterhand. Nu närmar jag mig 70-strecket på tidtagaruret och jag får väl se det här spelet som avklarat. Jag som var så rädd att jag hade tappat bort mig själv, hittade istället hem. Jag vågade inte tro det på Gamex, att det skulle bli den upplevelse det har varit och jag är glad att jag hade fel i min skepsis.

Spelsommaren som kom av sig?

Jag som haft ett tre månader långt sommarlov (som fortfarande inte är slut) trodde ju att jag skulle spela väldigt mycket i sommar. Och delvis har jag väl gjort det. Omröstningen i förra posten gjorde att jag tog med mig Tactics Ogre till PSP när jag var på annan ort i en månad. Spelade 20 timmar, stötte på patrull och kunde inte ta mig vidare. Hepp. Valde att starta om och har nu mer än 70 nya speltimmar under bältet. Inte så pjåkigt. Men spelet känns långt ifrån avklarat, jag är bara strax över level 20. En av karaktärerna som dyker upp senare i spelet gav jag en ny klass, men nu, ca 15 timmar senare, är jag inte säker på att jag tyckte att det beslutet var bra. Så jag har ögnat lite på min gamla sparfil och funderat över om det är värt att spela om 15 timmar. Pust. Att det ska vara så krångligt. Så där är jag just nu med Tactics Ogre – i någon sorts limbo i vilket jag inte har rört spelet på flera veckor.

Istället drog jag och sambon igång med Divinity: Original Sin när jag kom hem. Två veckor och 99 timmar senare var det avklarat. Jag trodde att det skulle vara som Diablo 3 typ, men det är ju så långt från sanningen man kan komma. Det är ett fruktansvärt roligt spel, men jag tror jag sparar lite snack om det till nästa podcastavsnitt.

Nu går jag och väntar på Tales of Xillia 2, men under tiden har jag lyckats fastna i mobilspelsträsket. Jag spelar små spel där man ska bygga en bondgård (inte Farmville mind you), en restaurang och ett café. Som om Harvest Moon och Tamagotchi fick barn. Det är nämligen mycket pill med saker som ska göras och jag bara hoppas att jag kommer vänja mig av med den här ovanan snart. För även om det är kul att levla och få nya saker i de spelen så stjäl de så enormt mycket tid, ju högre level man får. Sen kan man ju fråga sig varför jag började spela tre olika spel på en gång. 😛 Min spelsommar kom av sig lite känns det som, fast det kanske inte stämmer. Hur har er spelsommar varit? 🙂

Sommarspel

Det ska erkännas att jag inte riktigt har kommit igång med mitt spelande den här sommaren. Visserligen spelade jag The Banner Saga, vilket var en trevlig, ganska frustrerande och kort upplevelse. Provade även på Lightning Returns, vilket gav mig skavsår både på ögonen och i min JRPG-älskande själ.

Det är inte intressant att följa Lightning. Grafiken är halvkass och tråkig, musiken är intetsägande och striderna är fortfarande inte roliga. Dessutom känns det så fel att springa runt helt ensam och spöa monster för sig själv. För mig var det en plågsam strävan att spela igenom Final Fantasy XIII. Lite roligare hade jag med Final Fantasy XIII-2. Jag har en hatkärlek till denna FF-franschise. Jag vill så gärna tro att SquareEnix ska pumpa ut ett bra FF, men att leta efter substans i den enorma sörja som XIII-spelen har blivit kan likställas med att försöka hitta vackra blommor att plocka under den bistraste av vintrar. Och varför ska jag behöva plåga mig själv? Bara för att kunna säga att ”jag har spelat dem alla”? Det är inte Pokémon vi snackar nu…

Så efter den besvikelsen började jag spela Bastion – ett helt oki spel. Inte mind-blowing för mig personligen, men lagom mysigt. Fast när inte Bastion gav mig det där ”måste spela nu!”-suget så vände jag blicken mot Transistor, som inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Så det var ju pengar i sjön, tråkigt nog. Egentligen borde jag inte ha svårigheter med att hitta nåt att spela. Ögnar jag på min spelhylla så står där många oupptäckta titlar. Så jag tänkte att ni, de få läsare jag har, skulle kunna få göra er röst hörd och hjälpa mig avgöra vad jag ska spela härnäst. (För jag inser att jag inte kommer spela klart Lightning Returns, förutom om jag hamnar i en destruktiv svacka och vill skada mig själv mentalt. Men vi hoppas att jag slipper det.)

Så, Vad ska jag spela?
  • Sands of Destruction (DS, 2010)
  • Ys: Memories of Celceta (PSV, 2013) – 2 RÖSTER
  • Shin Megami Tensei IV (3DS, 2013) – 2 RÖSTER
  • Tactics Ogre: Let Us Cling Together (PSP, 2011) – 4 RÖSTER
  • The Legend of Heroes: Trails in the Sky (PSP, 2011)

Varsågoda och lägg er röst! Jag uppskattar er hjälp. 🙂 Förhoppningsvis kommer det här hjälpa mig att beta av min skämshög. (Lägg gärna din röst innan 25/6 kl. 23.59!)

Child of Light

Texten publicerades först hos Level 7 5 maj 2014.

col_logo

Denna recension är som Child of Lights narrativ
Rimmen är alltså inget jag gör på pin kiv

Ubisoft målar upp en vacker värld
Utan onödig lyx och flärd
Vattenfärger, akvareller
Mjukt över grafiken sig väller Mer >