Plattform: SNES
Utvecklare: Neverland
Utgivare: Natsume (USA), Nintendo (EU)
Släppdatum: 31 augusti 1996 (USA), okänt datum 1996 (EU)
Köp här: eBay
Under SNES storhetstid släpptes det många rollspel som har kommit att bli stora klassiker allteftersom tiden gått. Titlar som Final Fantasy VI, Chrono Trigger, Secret of Mana med flera, brukar alltsom oftast omnämnas när det skrivs om rollspelens storhetstid. Men det finns alltid fler titlar att upptäcka, som gömda skatter ligger de och väntar på att få den uppmärksamhet de förtjänar. Lufia 2 är ett sådant spel.
Lufia 2 är egentligen en prequel till Lufia & the Fortress of Doom, dvs där Lufia 2 slutar tar Lufia 1 vid. Jag hade inte spelat något Lufia-spel innan detta, och det är såklart kul att börja i rätt ände av historien, vilket inte var möjligt när Lufia 1 släpptes 1993. Som ett stort fan av Wild ARMs-serien, var det med stor trygghet jag kunde ge mig in i striderna. Här är det väldigt mycket som känns igen, både utseende- och funktionsmässigt. Striderna flyter otroligt snabbt, alla kommandon knappas in innan varje omgång vilket gör att man har gott om tid på sig att plocka fram de värsta och bästa attackerna man har. Förutom att ha kraftfulla magier till hands så ger även karaktärernas utrustning specialattacker. Alla karaktärer har en IP-mätare som fylls upp allteftersom de tar skada, vissa attacker kostar nästan ingenting medan andra tar nästan hela mätaren. Över 50% av all utrustning som finns att skaffa i spelet har specialattacker, de kan vara av helande sort, magier eller rena vapenattacker. Vad gäller magier så hjälper IP-förmågorna att spara på MP om så skulle behövas.
Om man gillar pussellösningarna och tools-funktionen i Wild ARMs-spelen, så blir man glatt överraskad av att hitta samma system här. Huvudpersonen Maxim hittar många tools under spelets gång och pusslena kan vara antingen simpla eller så svåra att GameFAQs blir din bästa vän. Pusslena gör att 
grottorna aldrig känns tråkiga eller upprepade och du är dessutom befriad från random encounters. Fienderna är lite speciella i Lufia 2, du ser dem på kartan precis som vanligt, men de har ett speciellt rörelsemönster och rör sig inte förrän Maxim rör sig. På så sätt kan man undvika dem om man vill, eller attackera dem bakifrån, kanske paralysera dem tillfälligt med en pil så att man slipper bråka och i vissa fall måste man t o m använda fienderna för att lösa pussel.
Storyn i Lufia 2 är väldigt straight forward och det blir inte mycket backtrackande. Däremot är karaktärerna speciella och relationerna de har med varandra är kanske ännu mer unika. Som i vilken gammal klyscha som helst startar Maxims resa i hans hemby och han har sin tjejkompis Tia med på släp. Hon är såklart kär i Maxim men är lagom mesig och vågar inte säga nåt men istället för att låta de två vännerna få varandra i slutet så gör spelet en tvärvändning och ser till att Tia sticker tillbaka hem till sig! Det är ju nästan för bra för att vara sant. Maxims utveckling är också ganska speciell, man får se saker från hans liv som jag aldrig varit med om vad gäller en rollspelshjälte. Men vad det är får ni upptäcka själva.
Grafiskt så är Lufia 2 inte snyggare än Chrono Trigger, men pixlarna bygger upp vackra städer och miljöer och även fienderna är riktigt snyggt gjorda. Musiken är bra, även fast vissa bylåtar kan kännas lite tjatiga efter ett tag. Där spelet verkligen lyfter är i striderna, musiken är rockig och snabb och höjer verkligen känslan. Bossmusiken är även den en klassiker för att inte tala om sista bosslåten. Karaktärerna känns som en blandning mellan hur de ser ut i Chrono Trigger och FF VI, men de har inte alls lika många uttryck i ansiktena eller rörelser överlag. Och det tycker jag faktiskt är lite tråkigt, för det finns väldigt bra dialog som hade blivit ännu lite bättre om det verkligen synts på karaktärerna. Vad hade Kefkas skratt varit om inte animationen funnits, liksom?
Till de som äger detta spel kan jag bara säga grattis. Själv fick jag spela det på emulator, vilket också fungerar såklart, men man önskar att det var sånna här spel som släpptes på Virtual Console. Fler människor borde uppleva det här spelet. Allt funkar snabbt och smidigt – striderna, att gå på världskartan, att handla och ta på equipment och att spara. Det är ett långt spel för sin tid, närmare 25 timmar spelade jag och det finns många minnesvärda karaktärer. Lufia 2 – Rise of the Sinistrals är helt klart ett spel som borde omnämnas när SNES storhetstid diskuteras.
 |
Stridsmusiken och stridssystemet Karaktärerna och vad som händer med dem Den gulliga grafiken |
 |
Musiken i städerna som snabbt kan bli tjatig Bristen på animationer vad gäller karaktärerna Pusslena som ibland kan verka omöjliga utan guide |
Detta är ett väldigt mysigt spel ja. Jag hade dock vissa problem med min cartridge när jag ägde detta för några månader sedan. Första gången jag spelade det så lirade jag ca. 3 timmar sedan försvann min save av någon anledning. Tjohopp tänkte jag och började om från början igen lite suckandes. Andra gången kom jag ca. 10 timmar in i spelet… tills denna save också försvann! Kul. Jag tänkte att det var batteriet som var kasst först men det konstiga är att det bara var slot #1 som försvann från minnet och de 3 andra var kvar som den förra ägaren hade sparat på.
Jag vart så klart less på allt och slutade att spela det då. Efter ett tag körde jag det genom emulering igen och spelade ca. 20 timmar (tills bröllopet och allt var). Efter det tappade jag suget dock och har inte spelat det sen dess.
Det är ett kul spel, men det är lite för uppenbart ”town, dungeon, town, dungeon” upplägg vilket störde mig en del. Samt som du nämnde, musiken i städerna! I grottorna och slotten så var musiken grym dock.
Förresten hur många % in i spelet uppskattar du att jag är om jag slutade efter bröllopet och alla årstider som man får se i cutscenes?
Måste säga att jag själv blev riktigt sugen på spelet nu. Får ta och spara det tills när jag inte har något annat att spela.
@ Daniel:
Ja du, efter årstiderna så känns det som att du kommit halvvägs. Det var väldigt tråkigt att höra att din cartridge betedde sig som den gjorde. 🙁 Och jag kan hålla med om att det ibland känns lite simpelt med att gå mellan grotta, stad, grotta, stad hela tiden. Det är inte mycket exploring om man säger så, förutom i grottorna då. 🙂 Och helt rätt, grottorna och slotten har riktigt bra musik!
Hoppas du återvänder till spelet nån gång, och ta hjälp av guider om du behöver. Det hjälper för många pussel och så vill jag lova!
@ Micke:
Ja, du kör väl Wild ARMs 5 just nu? Ett riktigt underbart spel som jag måste spela om nån gång. Men visst ska du spela Lufia 2 när du känner att du har tid. 🙂
@ Anna:
Det stämmer bra det. Och efter det står Ar Tonelico 2 på tur.
Efter det är det ingen som vet. =)
@ Micke:
Jag måste också ta tag i Ar Tonelico-spelen. Ack, att man har så lite tid. O_o
Jag blir glad att folk faktiskt tar sig tid att spela spel som det här fortfarande, och ännu gladare när folk gillar det och skriver recension! Garanterat ett av mina favorit spel och ett av dom jag spenderat mest tid med. Tråkigt nog så saknar ettan det som gjorde tvåan så bra (pussel) men jag kommer ändå alltid gilla ettan också trotts att det är otroligt segt i jämförelse.
opkij Skrev:
Och jag blir glad av en så fin kommentar som din, tack! 😀 Jag kan förstå att ettan är mycket segare. Jag har inte spelat det själv ännu, får se om det blir av, om inte annat för att storyn säkert är bra. Kul att du har hittat hit!
Det är detta som bara heter ”Lufia” inom EU eftersom Lufia (1) & the Fortress of Doom inte släpptes inom EU?
Svårt som f_n att hitta detta på engelska (/billigt) till SNES. Det känns som det bara släpptes i Tyskland och Australien =P Hittar mest bara Tysktextade kassetter när jag söker.
@ Waltazhaar:
(Svårt att hitta PAL på engelska alltså)