Lufia logga


Plattform: SNES
Utvecklare: Neverland
Utgivare: Natsume (USA), Nintendo (EU)
Släppdatum: 31 augusti 1996 (USA), okänt datum 1996 (EU)
Köp här: eBay

Under SNES storhetstid släpptes det många rollspel som har kommit att bli stora klassiker allteftersom tiden gått. Titlar som Final Fantasy VI, Chrono Trigger, Secret of Mana med flera, brukar alltsom oftast omnämnas när det skrivs om rollspelens storhetstid. Men det finns alltid fler titlar att upptäcka, som gömda skatter ligger de och väntar på att få den uppmärksamhet de förtjänar. Lufia 2 är ett sådant spel.

Lufia 2 stridLufia 2 är egentligen en prequel till Lufia & the Fortress of Doom, dvs där Lufia 2 slutar tar Lufia 1 vid. Jag hade inte spelat något Lufia-spel innan detta, och det är såklart kul att börja i rätt ände av historien, vilket inte var möjligt när Lufia 1 släpptes 1993. Som ett stort fan av Wild ARMs-serien, var det med stor trygghet jag kunde ge mig in i striderna. Här är det väldigt mycket som känns igen, både utseende- och funktionsmässigt. Striderna flyter otroligt snabbt, alla kommandon knappas in innan varje omgång vilket gör att man har gott om tid på sig att plocka fram de värsta och bästa attackerna man har. Förutom att ha kraftfulla magier till hands så ger även karaktärernas utrustning specialattacker. Alla karaktärer har en IP-mätare som fylls upp allteftersom de tar skada, vissa attacker kostar nästan ingenting medan andra tar nästan hela mätaren. Över 50% av all utrustning som finns att skaffa i spelet har specialattacker, de kan vara av helande sort, magier eller rena vapenattacker. Vad gäller magier så hjälper IP-förmågorna att spara på MP om så skulle behövas.

Om man gillar pussellösningarna och tools-funktionen i Wild ARMs-spelen, så blir man glatt överraskad av att hitta samma system här. Huvudpersonen Maxim hittar många tools under spelets gång och pusslena kan vara antingen simpla eller så svåra att GameFAQs blir din bästa vän. Pusslena gör att Lufia 2 bossgrottorna aldrig känns tråkiga eller upprepade och du är dessutom befriad från random encounters. Fienderna är lite speciella i Lufia 2, du ser dem på kartan precis som vanligt, men de har ett speciellt rörelsemönster och rör sig inte förrän Maxim rör sig. På så sätt kan man undvika dem om man vill, eller attackera dem bakifrån, kanske paralysera dem tillfälligt med en pil så att man slipper bråka och i vissa fall måste man t o m använda fienderna för att lösa pussel.

Storyn i Lufia 2 är väldigt straight forward och det blir inte mycket backtrackande. Däremot är karaktärerna speciella och relationerna de har med varandra är kanske ännu mer unika. Som i vilken gammal klyscha som helst startar Maxims resa i hans hemby och han har sin tjejkompis Tia med på släp. Hon är såklart kär i Maxim men är lagom mesig och vågar inte säga nåt men istället för att låta de två vännerna få varandra i slutet så gör spelet en tvärvändning och ser till att Tia sticker tillbaka hem till sig! Det är ju nästan för bra för att vara sant. Maxims utveckling är också ganska speciell, man får se saker från hans liv som jag aldrig varit med om vad gäller en rollspelshjälte. Men vad det är får ni upptäcka själva.

Lummigt Lufia 2Grafiskt så är Lufia 2 inte snyggare än Chrono Trigger, men pixlarna bygger upp vackra städer och miljöer och även fienderna är riktigt snyggt gjorda. Musiken är bra, även fast vissa bylåtar kan kännas lite tjatiga efter ett tag. Där spelet verkligen lyfter är i striderna, musiken är rockig och snabb och höjer verkligen känslan. Bossmusiken är även den en klassiker för att inte tala om sista bosslåten. Karaktärerna känns som en blandning mellan hur de ser ut i Chrono Trigger och FF VI, men de har inte alls lika många uttryck i ansiktena eller rörelser överlag. Och det tycker jag faktiskt är lite tråkigt, för det finns väldigt bra dialog som hade blivit ännu lite bättre om det verkligen synts på karaktärerna. Vad hade Kefkas skratt varit om inte animationen funnits, liksom?

Till de som äger detta spel kan jag bara säga grattis. Själv fick jag spela det på emulator, vilket också fungerar såklart, men man önskar att det var sånna här spel som släpptes på Virtual Console. Fler människor borde uppleva det här spelet. Allt funkar snabbt och smidigt – striderna, att gå på världskartan, att handla och ta på equipment och att spara. Det är ett långt spel för sin tid, närmare 25 timmar spelade jag och det finns många minnesvärda karaktärer. Lufia 2 – Rise of the Sinistrals är helt klart ett spel som borde omnämnas när SNES storhetstid diskuteras.

Stridsmusiken och stridssystemet
Karaktärerna och vad som händer med dem
Den gulliga grafiken
Musiken i städerna som snabbt kan bli tjatig
Bristen på animationer vad gäller karaktärerna
Pusslena som ibland kan verka omöjliga utan guide