Eftersom jag inte varit med i #bloggoty11 så har jag bestämt mig för att göra en genomgång av de spelen jag spelat detta år.
I kronologisk ordning också. 😛 Här finns alltså inte ”årets spel” eller nånting annat list-aktigt med, utan bara de spelen jag spenderat timmar i, vare sig de är nya eller gamla. Trevlig läsning!  

Året började bra med Ys Seven – ett intensivt och spänstigt action-RPG som fick mig att svettas. Härliga dialoger, rockig musik och en inbjudande värld fick mig att sitta timmar i sträck med min PSP inkopplad i vägguttaget.
Tog sedan tag i en unik rollspelsupplevelse vid namn Odin Sphere, som jag inte hunnit spela färdigt när det vankades deadline för SuperPLAY 2007. Nästan fyra år senare var det alltså dags. Och det är en trolsk värld man hamnar i, med färger och miljöer som från den vildaste fantasi och massiva bossar som nästan skapar mardrömmar.
Blev sedan väldigt sugen på att återvända till Gaia för att hälsa på Vivi, Freya och de andra igen. Ett brokigt karaktärsgalleri förvisso, men Final Fantasy IX har en av de bästa berättelserna med matchande dramaturgi.
Som om det vore ett konstigt skämt beslutade jag mig för att möta mina fördomar om WRPG:n och spela Mass Effect från 2007. Till en början kom jag och handkontrollen inte alls överens men jag tog mig över den tröskeln, lugnade ner mig och upptäckte ett västerländskt rollspel som jag faktiskt tyckte om. Ingen var mer förvånad än jag själv.
Färgad av min positiva upplevelse från första spelet satte jag genast igång med Mass Effect 2. Vissa förändringar uppskattade jag, andra inte. Spelade intensivt, sedan mer sporadiskt, och efter 28 timmar så hade jag slutat spela, men inte klarat spelet. Mängder av sidouppdrag väntar på mig och min FemShep, men lusten har inte infunnit sig. För vad det är värt så tycker jag att det är ett bra spel, men det behövs nog en hjärntvätt för att låta WRPG:n vinna över mina älskade JRPG:n.
I och med min första recension för Level 7 gav jag mig på Dissidia 012 – fightingrollspelet för Final Fantasy-fans. Jag spelade ett ganska stort antal timmar, men fann inte så stor behållning eller underhållning för den delen. Kändes mest som att jag button-mashade min stackars PSP. Musiken är däremot riktigt bra! Det kan aldrig gå fel med arrangerade FF-stycken.
Påsklov. Jag hade tagit ledigt. En vecka – ett spel. Mötte våren med näsan ner i min DS där Radiant Historia satt. Fångad. Förtrollad. Förförd. Blev sjuk förstås, men svullna halsmandlar och feber hindrade inte. Minst 8 timmar per dag. Jag var inte särskilt social. Ett klassiskt JRPG med ett förtjusande nytänk i hur storyn formas och berättas. Inga röster, bara bedårande musik signerad Yoko Shimomura, vackra pixlar blandat med polygoner. Ett smart fighting-system. Ett av 2011 års största pärlor, som aldrig kommer till Europa och numera knappt går att få tag på. Att ha spelat detta är en ynnest.
Föga förvånande släppte SquareEnix ytterligare en remake på sitt Final Fantasy IV från tidigt 90-tal. Med lite uppdaterad grafik, musik och några extra speltimmar i form av Interlude och After Years besökte jag åter Cecil i kungariket Baron. Lite lagom underhållande, men inget som fick mig att spritta av lycka. Tyckte faktiskt bättre om DS-remaken av samma spel. Men jag spelade igenom allt, vilket också ledde till att jag nog tröttnat på FF IV för den här livstiden.
Den odödliga klassikern Xenogears från Squares storhetstid, släpptes på PSN och jag kunde inte motstå frestelsen. Det hade gått många år sedan jag spelade det första gången. Nu upplevde jag händelserna och manuset på ett nytt sätt, det fick en annan mening och bitar jag inte greppat helt och hållet tidigare blev nu rena aha-upplevelser. Musiken, striderna, karaktärerna. De religiösa, filosofiska och vetenskapliga referenserna och en enormt genomarbetad lore (läs: boken Xenogears Perfect Works) gör Xenogears till en av de djupaste upplevelserna som finns i spelvärlden. Det enda man önskar är att Square hade gett utvecklarna tiden att skapa ett 4 skivor långt spel, som det var tänkt, istället för att stressa produktionen så det bara blev två…
Efter en misslyckad genomspelning under 2010 beslutade jag mig för att ta tjuren vid hornen. Det var, minst sagt, en plågsam upplevelse. Final Fantasy XIII föll mig inte i smaken. Den sista ”grottan” var surrealistisk och abstrakt, och kändes på inget sätt som ”final fantasy”. Vilket förstås är olika beroende på vem man frågar, men för mig föll inget på plats. Halvtrista strider, en död, tråkig värld, värdelös musik och en trasig story som inte kunde räddas av ett perfekt, vackert utseende. Och där förlorade jag 50+ timmar som aldrig kommer tillbaka.
Skakig och plågad efter FF XIII bestämde jag mig för att ge mig på en annan stortitel som heller inte spelades till slutet 2009. Tales of Vesperia är den totala motsatsen till XIII, med en stor värld där man fritt kan röra sig, en protagonist av det lite coolare och mer avslappnade slaget. Spelklockan landade på över 80 timmar vilket var mycket då. Inte visste jag att den summan skulle bli slagen med hästlängder…
Det är pinsamt att jag trots flera försök ännu inte lyckats klara Wild ARMs 3. Och med tanke på när detta skrivs så lär jag inte hinna färdigt detta år heller. Men den bruna och öde världen Filgaia lockar mig. De stora vidderna med Michiko Narukes lite sorgliga toner som följeslagare är härliga att utforska, pusslen är alldeles lagom svåra och de fyra huvudkaraktärerna är inte som andra. Dynamiken är speciell, inte minst för att tre män leds av 18-åriga Virginia! Men tajmingen för min omspelning var nog lite dålig, snart var det ju dags för årets största spelhändelse…
Extremt efterlängtat, men jag visste knappt vad jag hade att förvänta mig. Och, alla förväntningar jag eventuellt kunnat ha, skulle ändå krossats under den enorma tyngd som konstverket Xenoblade Chronicles besitter. Ett JRPG som kombinerar detaljer från WRPG:n, utan att det känns felplacerat, en värld som är lika intim som den är vidspridd, omöjlig och möjlig på samma gång. Enorm, förundrande, välkomnande och skrämmande. Xenoblade har allt och lite därtill. Och det var nästan omöjligt för mig att sluta spela. 1½ månad. 155 timmar. Och vilket tomrum det lämnade när sluttexterna hade rullat.
Jag skyller på Fredrik. Han började spela Final Fantasy VII här i vinter och jag blev… sugen. Genomspelning nummer 5 landade på strax under 40 timmar. Egentligen är det ett ganska kort spel. Och världen är egentligen inte alls så stor, som den verkade förut. Men jag kan inte säga att jag har vuxit ifrån spelet. Jag tycker fortfarande att Materia-systemet är något av det smartaste som Square kommit på, varenda gång jag spelar gör jag annorlunda än tidigare. Jag älskar tempot i striderna, när det är din tur, då är det baske mig din tur! Och denna gång lyckades Red XIII få alla sina Limit Breaks inom loppet av 17 timmar. I förrgår spöade jag Sephiroth på ca 2 minuter och med det avslutade jag mitt rollspelsår.