Arkiv för december 2012

Rollspelsåret 2012

Olikt 2011 så blev 2012 inte det stora spelår jag hade önskat. Det här inlägget kommer nog inte bli lika ambitiöst som förra årets, men jag känner ändå att jag vill göra en återblick. Med allt som händer runt omkring mig nu kan det vara svårt att ens komma ihåg vad jag har spelat. Har jag ens spelat i år? Jag är tveksam. ;P

~~~~~

The Last Story

The Last Story

Det började i alla fall bra, jag spenderade en ganska stor mängd tid på Final Fantasy XIII-2, som jag recenserade för Level 7 – en recension jag senare rannsakade i ett blogginlägg. Ångrar idag mitt betyg 7/10. Det borde varit en sexa som jag tänkte från början. Noel och Serahs öde underhöll till viss del men det var i The Last Story som jag blev hopplöst nedkärad. Jag och Fredrik är möjligen de enda som verkligen tycker om det här spelet. De flesta andra röster jag hört såg det mest som ett godkänt lir (om ens det), men inget mer. Men jag drogs med, in i de smutsiga och medeltidsaktiga miljöerna, i de roliga, fartfyllda och unika striderna och i sorlet på stadens gator. Men mest av allt sögs jag in av musiken, som har så många skrymslen och vrår, som spelar harpa på mina hjärtsträngar. Den avslutande sången Toberu Mono är fortfarande den vackraste jag hört under hela året.

Pandora's Tower

Pandora’s Tower

Så blev det dags för ytterligare en efterlängtad release till Wii – Pandora’s Tower. Ännu har jag inte spelat klart spelet, vilket är olikt mig när det är ett spel jag tycker om. Här finns något mörkt och perverst och inspirationen tagen från Shadow of the Colossus och The Legend of Zelda låter sig inte döljas. Men det står utan tvekan på egna ben och jag ska ta mig igenom alla torn en dag. Kort därpå kom Tales of Graces: f – något tidigare än väntat då Webhallen skickade mig import-versionen. Spelade två spel samtidigt och inte ens när jag låg hemma med feber lade jag ner kontrollen. Nånstans under spelandets gång krockade jag med en mental vägg och kunde inte ta mig upp igen. Jag försökte, men jag hade tydligen bränt min veke i båda ändar. Jag fick dessvärre ta en paus från Level 7 och mina recensioner för de båda spelen är fortfarande inte skrivna. Tales of Graces: f spelade jag faktiskt klart, men så visade det sig finnas en del extramaterial att ta sig igenom efter slutet – så då känns spelet inte avslutat ändå. 😛 Det jag påbörjade där har jag fortfarande inte tagit mig igenom, men jag minns exakt vart jag är och vad jag ska göra för att ta mig vidare…

I början på sommaren närmade jag mig spelandet igen efter att ha lagt det på hyllan en stund. Jag hade sett fram emot Journey sedan jag såg de första bilderna och när jag hörde positiva saker viskas på nätet så beslöt jag mig för att köpa och spela. Visste att det skulle vara kort och det var nästan en förutsättning för att jag skulle orka ta mig igenom det. Än idag får jag hjärtsnörp och en sorgsen känsla i bröstet när jag för mitt inre öga återupplever miljöerna, ensamheten, samarbetet, musiken och strävan efter målet som Journey erbjöd. På bara två timmar var det som att jag vaknade till liv igen. Jag spelade något för min egen skull, det var inte tvunget att bli en recension, men jag behövde skriva av mig efteråt, för att bearbeta. Jag kommer aldrig glömma slutet och hur förstörd jag var när kunskapen sjönk in.

Journey - en oförglömlig resa

Journey – en oförglömlig resa

Det var nog det sista konsolspelet jag avslutade det här året. Jag började spela Final Fantasy VI på Wii, bara för att spela ”fel” och bestämma mig för att spela om stora delar. Men jag har inte spöat Kefka än. Varför det har blivit så vet jag inte, men jag har haft lite svårt att komma till ro med mina spel i år. Tråkigt men sant.

~~~~~

Barbaren i Diablo 3

Barbaren i Diablo 3

Årets största överraskning måste ändå vara att jag, konsolrollspelare som jag är, inte hade några problem att med huvudet före dyka in i Diablo 3. En spelserie jag aldrig bekantat mig med tidigare, men som jag fastnade enormt för. Min pojkvän ville att vi skulle spela tillsammans och hittills har jag spenderat över 100 timmar i det spelet. Men det var så enkelt och för min utbrända hjärna var det skönt att spela. Ingen story, bara en massa mörsande och uppgradering av vapen och rustningar. Som om inte detta vore nog spelade vi även Guild Wars 2 tillsammans. Där hade jag större problem med kontroller med mera, men lärde mig ganska fort. Nu var det visserligen flera månader sedan jag spelade sist, men det var en trevlig upplevelse och jag återvänder gärna. Och som pricken över i:et spelade jag även igenom Torchlight 2 och skaffade sen första Torchlight, för att se hur det skilde sig från varandra. Kort sagt, det blev helt oväntat en del WRPG:n spelade och de två senare missade jag att skriva om då jag hade en ofrivillig paus från bloggen en tid.

På min födelsedag blev jag med 3DS och tyckte det var en bra idé att inviga den med Tales of the Abyss som jag skaffat mer än ett halvår tidigare. Jag spelade på ganska bra till en början men sen föll spelet i glömska, eller så orkade jag inte starta konsolen. 😛 Fast det var ju inget nytt spel för mig, spelade ju det till PS2 2007, (och ärligt talat tyckte jag det var mycket bekvämare att spela med PS-kontroll och på en stor TV) så det var kanske inte den största synden att inte spela klart. Kort efter födelsedagsfirandet blev det renovering i lägenheten, vilket innebar att alla konsoler och spel packades undan. Bara de bärbara har varit framme sedan dess. I ett infall drog jag fram min PSP och The Legend of Heroes: Trails in the Sky – spelade kanske en timme eller två och sen har jag inte rört det nåt mer. (Jag ska skärpa mig, jag lovar!)

Gravity Rush

Gravity Rush

Hösten rusade in med stormfart och jag köpte Ys Origin från Steam och började spela. Njöt av varenda sekund, men tappade sedan tempot. Saker och ting blev inte bättre av att min dator stuvades undan. Ytterligare ett spel som måste spelas klart… Ännu lite senare fick jag höra att indie-spelet To the Moon reades ut och jag passade på att köpa. Har jag ens installerat det? Nej. -_- Kanske var det därför inte ett smart drag att skaffa sig en PS Vita i den mörkaste vintermånaden. Pojkvännen köpte glatt New Little King’s Story åt mig och jag började spela. Har haft många trevliga timmar hittills, men nu ligger det också på hyllan. Så även Gravity Rush som jag efter tips på Twitter skaffade. Har spelat kanske 15 minuter, men vill ge det en ordentlig chans och då måste det vänta till nästa år.

~~~~~

Som ni kanske märker så är detta rollspelsår inte mycket att hurra för, om man nu inte ser spelandet av västerländska PC-spel som nån sorts bedrift. Småspelande här och där, men inte alls den målmedvetenhet och sträckspelande som jag orkade med i början av året. Kanske kan jag förlåta mig själv om ni också kan det.

För att börja knyta ihop det här ganska långa inlägget skulle jag vilja lista de spel jag ser fram emot under 2013.

Bravely Default – Flying Fairy (3DS) – Jag hoppas innerligt att 2013 blir det år då det här spelet utannonseras i väst. Förhoppningsvis kan det släppas samma år, men om jag måste vänta till 2014 så är jag oki med det. Allt jag vill är att det lokaliseras!

Tales of Xillia (PS3) – Snart, snart, snart kommer jag kunna spela detta på min PS3:a! Uppföljaren finns redan i Japan, men ännu hörs inget tal om att ta del två till väst. Kanske måste de se hur det första spelet säljer…

Ni no Kuni – Wrath of the White Witch (PS3) – Om mindre än en månad är det release för Studio Ghibli och Level 5:s magnifika projekt. Jag testade demot på Gamex men det ska förstås bli speciellt att kunna spela det från början utan buller och larm.

Fire Emblem: Awakening (3DS) – Därför att bra strategirollspel gör spelåret lite mer komplett. 🙂

Med förhoppning om ett roligare och händelserikare rollspelsår 2013, utnämner jag Journey till Årets rollspel. (Om det nu kan falla under den genren, men för mig funkar det!) Med små, enkla medel lyckades det tända gnistan inom mig och jag återfann glädjen i spelandet. Upplevelsen må vara kort, men ack så stor. Ett mästerverk.

Tack för att ni har läst och kommenterat! Jag hoppas vi ses igen nästa år!

Som Final Fantasy borde vara

Äntligen är jag hemma och kan lyssna på Bravely Default: Flying Fairy‘s soundtrack! Det är omöjligt att beskriva hur bra den här musiken är. Kompositören Revo, som jag aldrig hört talas om innan, har all min respekt. Jag vill verkligen att ni ska förstå hur magiskt det är att höra hans kompositioner. Jag vill att ni ska höra det jag hör, men jag förstår att det kanske sällan funkar så. De flesta kan förstås uppskatta bra musik, men får ni samma känsla som jag? Transformerar melodierna ert inre? Känner ni er smått plågade men samtidigt djupt euforiska? Tappar ni hakan över att varenda låt är perfektion?

Tittade på en trailer för spelet tidigare idag. Det verkar så otroligt genomarbetat och härligt. Suck… Allt jag vill är bara att få en bekräftelse på att det kommer till väst, om så bara USA! Jag har googlat runt på nätet, men inte hittat nånting. Som bäst finns bara spekulationer. Men det hjälper inte mitt trånande hjärta. Den bästa julklappen jag kan få i år är ifall Square Enix utannonserar att de kommer ta hit spelet. Eller om de åtminstone avger det som ett nyårslöfte…

Här kan ni själva se hur superdupermysigt Bravely Default: Flying Fairy ser ut att vara.

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

Visst känns det som en efterlängtad blandning av Final Fantasy V, IX och XII? Det är ju SÅHÄR jag vill att Square Enixs rollspel ska vara! Med vacker tecknad grafik, söta karaktärer och ja, allt det där som avarten Final Fantasy XIII saknade, typ. Älskar att jobbsystemet är tillbaka och jag kan inte komma över det faktum att flickan med det långa bruna håret, Agnes tror jag hon heter, påminner väldigt mycket om prinsessan Garnet. Och ja, jag måste få göra er ännu mer sugna på soundtracket, så att ni skaffar det. Finns hos CDJapan! Köp! NU!

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

Oki, jag har fått prata av mig tillräckligt nu. För den här gången…

(Psst, ni har väl inte missat att skriva på namninsamlingen för att få spelet lokaliserat?)

Den där känslan

Det känns som en käftsmäll. Eller en spark, rätt i solar plexus.

Hur underbart det kan vara, när man upptäcker ett nytt spel, hör ett par låtar ur soundtracket och genast importerar ett exemplar. Man ser att spelet släpptes i Japan för nästan exakt 2 månader sedan. Man läser på nätet att det ännu inte finns några planer på att släppa spelet i väst, men att saker kan ändras. Och det är då som man gör något.

Om du älskar japanska rollspel precis som jag kan du dra ditt strå till stacken och göra din röst hörd. Skriv på denna namninsamling så att vi utanför Japan också kan få ta del av Square Enix senaste skapelse till Nintendo 3DS, Bravely Default: Flying Fairy. SKRIV DITT NAMN HÄR!

Med artwork som denna får jag magont av att tänka att jag kanske aldrig får besöka den här världen.

Jag har redan beställt soundtracket. Det var oundvikligt efter att jag hört bara ett par låtar. Så ja, musiken kommer jag alltid ha med mig, men jag vill ha upplevelsen. Jag vill ge spelutvecklarna mina pengar, men tack vare dumma regionbestämmelser för 3DS:en så finns risken att det aldrig blir verklighet. Men – under kan ske! Det skedde med Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower. Det kan hända igen. Det MÅSTE hända igen. Annars går jag sönder.

När spel har sån här musik, då upplever jag en fysisk längtan. Det är som olycklig kärlek. Nånting finns där ute, men jag kan inte få det. Det gör så ont, det verkligen skär i hjärtat på mig.

Musiken finns att köpa hos CDJapan.

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

Ni som läser detta, snälla, skriv på namninsamlingen! Och sprid ordet! Vi RPGamers måste göra vad vi kan!