japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Författare: Anna (Sida 6 av 27)

Spelsommaren som kom av sig?

Jag som haft ett tre månader långt sommarlov (som fortfarande inte är slut) trodde ju att jag skulle spela väldigt mycket i sommar. Och delvis har jag väl gjort det. Omröstningen i förra posten gjorde att jag tog med mig Tactics Ogre till PSP när jag var på annan ort i en månad. Spelade 20 timmar, stötte på patrull och kunde inte ta mig vidare. Hepp. Valde att starta om och har nu mer än 70 nya speltimmar under bältet. Inte så pjåkigt. Men spelet känns långt ifrån avklarat, jag är bara strax över level 20. En av karaktärerna som dyker upp senare i spelet gav jag en ny klass, men nu, ca 15 timmar senare, är jag inte säker på att jag tyckte att det beslutet var bra. Så jag har ögnat lite på min gamla sparfil och funderat över om det är värt att spela om 15 timmar. Pust. Att det ska vara så krångligt. Så där är jag just nu med Tactics Ogre – i någon sorts limbo i vilket jag inte har rört spelet på flera veckor.

Istället drog jag och sambon igång med Divinity: Original Sin när jag kom hem. Två veckor och 99 timmar senare var det avklarat. Jag trodde att det skulle vara som Diablo 3 typ, men det är ju så långt från sanningen man kan komma. Det är ett fruktansvärt roligt spel, men jag tror jag sparar lite snack om det till nästa podcastavsnitt.

Nu går jag och väntar på Tales of Xillia 2, men under tiden har jag lyckats fastna i mobilspelsträsket. Jag spelar små spel där man ska bygga en bondgård (inte Farmville mind you), en restaurang och ett café. Som om Harvest Moon och Tamagotchi fick barn. Det är nämligen mycket pill med saker som ska göras och jag bara hoppas att jag kommer vänja mig av med den här ovanan snart. För även om det är kul att levla och få nya saker i de spelen så stjäl de så enormt mycket tid, ju högre level man får. Sen kan man ju fråga sig varför jag började spela tre olika spel på en gång. 😛 Min spelsommar kom av sig lite känns det som, fast det kanske inte stämmer. Hur har er spelsommar varit? 🙂

Sommarspel

Det ska erkännas att jag inte riktigt har kommit igång med mitt spelande den här sommaren. Visserligen spelade jag The Banner Saga, vilket var en trevlig, ganska frustrerande och kort upplevelse. Provade även på Lightning Returns, vilket gav mig skavsår både på ögonen och i min JRPG-älskande själ.

Det är inte intressant att följa Lightning. Grafiken är halvkass och tråkig, musiken är intetsägande och striderna är fortfarande inte roliga. Dessutom känns det så fel att springa runt helt ensam och spöa monster för sig själv. För mig var det en plågsam strävan att spela igenom Final Fantasy XIII. Lite roligare hade jag med Final Fantasy XIII-2. Jag har en hatkärlek till denna FF-franschise. Jag vill så gärna tro att SquareEnix ska pumpa ut ett bra FF, men att leta efter substans i den enorma sörja som XIII-spelen har blivit kan likställas med att försöka hitta vackra blommor att plocka under den bistraste av vintrar. Och varför ska jag behöva plåga mig själv? Bara för att kunna säga att ”jag har spelat dem alla”? Det är inte Pokémon vi snackar nu…

Så efter den besvikelsen började jag spela Bastion – ett helt oki spel. Inte mind-blowing för mig personligen, men lagom mysigt. Fast när inte Bastion gav mig det där ”måste spela nu!”-suget så vände jag blicken mot Transistor, som inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Så det var ju pengar i sjön, tråkigt nog. Egentligen borde jag inte ha svårigheter med att hitta nåt att spela. Ögnar jag på min spelhylla så står där många oupptäckta titlar. Så jag tänkte att ni, de få läsare jag har, skulle kunna få göra er röst hörd och hjälpa mig avgöra vad jag ska spela härnäst. (För jag inser att jag inte kommer spela klart Lightning Returns, förutom om jag hamnar i en destruktiv svacka och vill skada mig själv mentalt. Men vi hoppas att jag slipper det.)

Så, Vad ska jag spela?
  • Sands of Destruction (DS, 2010)
  • Ys: Memories of Celceta (PSV, 2013) – 2 RÖSTER
  • Shin Megami Tensei IV (3DS, 2013) – 2 RÖSTER
  • Tactics Ogre: Let Us Cling Together (PSP, 2011) – 4 RÖSTER
  • The Legend of Heroes: Trails in the Sky (PSP, 2011)

Varsågoda och lägg er röst! Jag uppskattar er hjälp. 🙂 Förhoppningsvis kommer det här hjälpa mig att beta av min skämshög. (Lägg gärna din röst innan 25/6 kl. 23.59!)

Child of Light

Texten publicerades först hos Level 7 5 maj 2014.

col_logo

Denna recension är som Child of Lights narrativ
Rimmen är alltså inget jag gör på pin kiv

Ubisoft målar upp en vacker värld
Utan onödig lyx och flärd
Vattenfärger, akvareller
Mjukt över grafiken sig väller Fortsätt läsa

Värdelösa, underbara spelande

Jag är väl en liten dumbom, så säg? Är det vettigt, egentligen, att spela Final Fantasy IX, för femte gången? Hur kan jag göra ett sådant val, när jag har en backlog som innehåller fler spel än jag faktiskt har klarat? Är det inte bara slöseri med tid?

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

Konceptbild av Ice Cavern. Bilden kommer härifrån.

När jag hade spelat och skrivit om Bravely Default, undrade jag om jag någonsin skulle kunna spela ett spel med random encounters igen. Bravely Default gör det ju så bra – ger full kontroll till sin spelare! Så jag funderade lite. Tänkte på all tid jag hade spenderat på att lära mig abilities i Bravely. Kom att tänka på hur man lär sig skills i Final Fantasy IX. Tänkte på den tidsödande kamerapanoreringen innan varje strid. Och ni förstår – sådana tankar räcker. Räcker gott och väl för att jag ska ramla dit, falla handlöst ner i den själsliga längtan som jag kan få efter Gaia.

Så jag börjar min trevande resa igen, låter Vivi snubbla fram längs med Alexandrias gator. Och det är vackert. Det är tryggt. Världen erbjuder allt jag någonsin velat ha och mer. Känslor och minnen genomsyrar varje renderad bakgrund. Karaktärerna och deras upplevelser sitter djupt rotade inom mig.

Jag upplevde Final Fantasy IX för första gången 24 februari 2001. Det är nästan 13 år sedan på dagen. Jag skrev om det i min så kallade dagbok på Lunarstorm. Titeln löd: ”Final Fantasy IX skapar hjärnspöken”.

Så har jag då börjat spela. Och de kommer redan under första halvtimmen. Spökena som samlas innanför huvudet.
Sedan när man stängt av TV:n kommer man ändå inte undan så lätt. De frodas, växer till sig. Skrattar och fnittrar och lockar en tillbaka till TV-rutan tills man sitter där som i trans. Ingen återvändo. Jag drömmer om karaktärerna, tänker på dem, vill andas samma magiska luft som dem, springa på samma ängar, resa över samma hav, flyga genom samma flyktiga moln i ett luftskepp. Allt det vill jag göra.
Men jag kan bara göra det i drömmen. Då går jag hand i hand med mina hjärnspöken.

Jag minns hur jag kände då och man kan väl säga att jag är där än. Tiden har frusit. Final Fantasy IX åldras inte. Inte på samma sätt som andra spel. Det utvecklas, evolverar framför dig. Så det kanske inte är så fel att jag spelar igenom det en femte gång. Stridskamerans panorering gör mig inget. Jag tar det lugnt, utforskar, har ingen stress. Jag kan njuta fullt ut. Och recensionen, den är redan skriven.

Sena åsikter om Tales of Xillia

Jag hade sett fram emot att skriva en recension av Tales of Xillia i somras. Men så satte studierna igång och de planerna gick i stöpet. Samtidigt var jag ganska less mot slutet och nånstans ville jag inte erkänna att jag kände så. Jag vet inte om den text som följer kan räknas som en recension. Egentligen känns det mest som att jag klagar. Så vill ni läsa lite gladare åsikter än mina kan jag rekommendera Jerrys recension, vilken också fick mig att äntligen ta tag i min egen text.

Bakom Jude och Milla står Elize och hennes pratande gosedjur Teepo.

Bakom Jude och Milla står Elize och hennes talande gosedjur Teepo.

Min förhoppning under förra året var att Tales of Xillia skulle vara lika bra som Tales of Symphonia. Det är det inte. Det finns förstås många saker som är bra med Xillia, som stridssystemet (något som alltid har funkat bra i Tales-serien) och de flesta karaktärer. Jude och Milla är ett trevligt radarpar men är absolut inte de bästa huvudpersoner jag stött på. Då är Lloyd från Symphonia, Luke från Abyss och Yuri från Vesperia bra mycket starkare. Till en början hade jag tänkt att spela igenom spelet med Milla, men med henne blev striderna alldeles för komplicerade för min smak. Jag startade om spelet efter en kvart och valde Jude istället. Det är lite kul att spelet visar vissa händelser ur ens valda karaktärs synvinkel, men det är absolut inget som skulle få mig att spela om allting igen.

Den tråkigaste förändringen, i jämförelse med de tre ovan nämnda Tales-titlarna, är att Xillia inte har någon öppen värld. Världskartan påminner om den i Wild ARMs 4, en platt bild med olikfärgade prickar som signalerar städer, grottor, och areor mellan dessa två. För det finns ”öppna ytor”, med viss begränsning, att springa runt på. Och även om det är kul att utforska så inser man snabbt att man har att göra med ganska många ”copy-paste”-lösningar. Nästan varje area är den andra lik med fiender, skattkistor och påsar med items sådär lagom utspridda. Efter ett tag blir det som att springa runt på rutin. Även spelets många olika hamnar ser exakt likadana ut. Varför väljer man bort en öppen värld, likt den i Vesperia, för det här, som blir jättetrist efter ett tag? Grafiskt sett når spelet heller inte några nya höjder. Cel-shadingen i Vesperia är ett minne blott vilket gör att Xillia, sina färggranna miljöer till trots, ibland känns stramt och uttryckslöst.

Det kanske ser ut som en världskarta, men det är det inte, bara en av många areor mellan ett ställe och ett annat.

Det kanske ser ut som en världskarta, men det är det inte, bara en av många areor mellan ett ställe och ett annat.

Mot slutet var jag faktiskt trött på Tales of Xillia. Och lagom trött på gruppen också. Storyn är stark på sina ställen, med mystiska omständigheter som sakta nystas upp, samtidigt som den ibland inte dyker djupt nog. Millas hela existens kändes ibland lite ”meh”. En frisk fläkt var spelets antagonist och hur man handskas med den är också lite av en ovanlighet. Det var trevligt att se. Men det var mindre roligt att tro att spelet hade nått sitt slut, för att inse att det skulle fortsätta. Och jag var inte glad när den nya plats jag kom till besudlades av äcklig jazzmusik. Snälla Motoi Sakuraba! Sluta med jazzen! Återgå till den höjdpunkt du nådde i Baten Kaitos istället, okej?

Lilium Orb-systemet, i vilket du levlar dina karaktärer.

Lilium Orb-systemet, i vilket du levlar dina karaktärer.

Striderna är alltså det roligaste och den största behållningen med spelet. Utöver att gå bärsärkagång i realtid kan man länka ihop sina karaktärer i par, vilket ger olika fördelar och ännu starkare specialattacker. Att lära gruppmedlemmarna nya förmågor i det nyutvecklade systemet Lilium Orb, vilket påminner en del om Final Fantasy X:s Sphere Grid-system, är ganska kul. En fördel är ju att det inte alls är givet vilken förmåga man kommer lära sig härnäst, som i Final Fantasy XIII:s enkelspåriga Crystarium-system.

Kanske är ni flera som tycker att jag ger en orättvis bild av Xillia och i mångt och mycket har ni säkert rätt. Det var ju trots allt ett halvår sedan jag klarade spelet. Mitt minne beter sig troligtvis selektivt och gräver bara fram det som irriterade mig vid tillfället. Kanske har jag mig själv att skylla när pratar om att jag var mätt på spelet. Jag gjorde väldigt många sidequests och spöade nog alla extra starka monster som fanns. Så när jag hade spelat i 65 timmar och Jude hade nått level 84, då var jag mest glad att det var överstökat.

Men trailern för Tales of Xillia 2 gav mig nytt hopp för framtiden. Även om jag ogillar det sidospår som Tales-serien tog med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, så ger Xillia 2 ett mörkare, vuxnare intryck. Förhoppningsvis finns där en sjuhelvetes berättelse och karaktärer som man kan känna lika mycket för som Vivi i Final Fantasy IX. Jag hoppas det i alla fall. För jag vill verkligen inte se att Tales tar samma väg som Final Fantasy – och halka ner på en ”fail-trail” med misslyckad sequel efter misslyckad sequel. Tales-serien bär på ett alldeles för betydelsefullt arv för att det ska åka ner i samma avlopp som FF.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑