PC, Spelsnack

Fantastiska Final Fantasy

Här i bloggen har det varit tyst ganska länge, närmare bestämt sedan i mars. Bortsett från ett fangirligt inlägg om Final Fantasy VII-remaken har jag inte skrivit något alls. Det finns en mycket bra förklaring till detta, för det var just i mars som jag började spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – igen.

Det är nämligen inte första gången jag kommer i kontakt med spelet. Första gången var under 2010. Jag hade aldrig spelat ett MMO tidigare och tog mig kanske vatten över huvudet. Eller så var spelet så brutalt dåligt som alla påstår. Final Fantasy XIV 1.0 var ospelbart. Av någon anledning skapade jag en blacksmith och när den första striden (som inte gick att undvika) tog fart stod jag och kastade stenar på ett gäng vargar och gjorde 1 i skada. Med hjälp av NPC:er kom jag till slut till en stad. Dessvärre förstod jag inte vad jag skulle göra och spelet var ett myller av karaktärer som sprang omkring, olikt allt annat jag någonsin spelat. Efter någon timme stängde jag av. MMO-spel var nog inget för mig ändå.

Men det visade sig snabbt att Final Fantasy XIV var en flopp och Square Enix bestämde sig för att göra om spelet, helt och hållet. Det tog flera års tid, men i slutet av augusti 2013 släpptes Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag bestämde mig för att prova spelet igen. Förvirringen var fortfarande stor när jag med min Marauder av rasen Miqo’te tågade in i staden Limsa Lominsa. Dessutom var servrarna inte anpassade för den mängd spelare som ville upptäcka de stora förbättringar och förändringar som Square Enix hade gjort. Inloggningen tog oftast lång tid men jag lyckades ändå bli level 17. Sedan påbörjade jag mina universitetsstudier och bestämde mig för att sluta spela och ägna all tid åt plugget.

I våras suktade jag efter en ordentlig verklighetsflykt och hade inget konsolrollspel som riktigt lockade. Inspirerad av lite snack i en spelgrupp på Facebook (av alla ställen) började jag spela FF XIV igen och nu ville jag sätta mig in i spelet helt och hållet.

Novarim Noctis
Novarim Noctis
Åh en drake!
Leka med en drake kanske?

Jag spelar på servern Zodiark och min karaktär heter Novarim Noctis. Hon är en Gladiator/Paladin av rasen Hyur med rötter i staden Ul’dah. Vi har spenderat enormt mycket tid ihop och i mina ögon är hon verkligen en hjältinna – någon att lita på. Jag spelar för det mesta tankrollen som Paladin men har även testat Marauder/Warrior samt nya Dark Knight, som kom med expansionen Heavensward. Under stunder då jag inte vill slåss mot fiender eller rusa genom dungeons byter jag om och agerar Botanist eller Armorer. Det är något meditativt med att samla växter eller smida ihop ett stycke rustning. I Final Fantasy XIV är det fullt möjligt att låta en enda karaktär göra exakt allting. Jobb byts lika enkelt som du byter vapen.

Solnedgång.
En stämningsfull solnedgång över Thanalan.

Jag har testat Tera Online och Guild Wars 2 men är i grund och botten ingen MMO-spelare. Ändå har jag tillbringat långt över 600 timmar med Final Fantasy XIV. Hur är det möjligt? Jag ska försöka förklara.

Världen Eorzea är riktigt välgjord – den är stor, levande, sprudlande och innehåller saker som förundrar, skrämmer och lockar. Har ni läst min recension av Xenoblade Chronicles så kan ni ta äventyrslustan jag upplevde där och multiplicera med tio. Berättelsen är förvånansvärt djup och har i och med Heavensward tagit an en ännu allvarligare ton. Grafiken är fantastisk – världen fullkomligt exploderar av färger, möjliga och omöjliga naturfenomen, växter och monster samt extremt detaljerad och genomtänkt arkitektur. Staden Ishgard är ett praktexempel. Jag vill också slå ett, eller flera hundra, slag för musiken. Masayoshi Soken är en enorm tillgång för Square Enix. Nubuo Uematsu i all ära, men Masayoshi lyckas med enkla medel ta fram essensen av Final Fantasy. Han vågar också tänja på gränserna i fråga om hur spelmusik ska låta.

Som Relm (Emma) skulle säga: ”de e vockert”. 😉

Final Fantasy XIV är sitt eget spel på sina egna premisser men lånar förstås en del från den enorma lore som FF-serien har i bagaget. Här finns självfallet chocobos och moogles, men även magitek armor (FF VI), Gold Saucer (FF VII) för den som vill spela bort fiktiva pengar, kortspelet Triple Triad (FF VIII) och mycket mer. Spelet är gjort på ett sätt som möjliggör att köra igenom det helt själv. Att skapa ett party för dungeons löser spelets Duty Finder, som hittar spelare från alla servrar, som vill spela samma instans som du själv. Vissa saker blir förstås enklare och roligare om man spelar med andra och det var därför jag skapade ett Free Company (FC), kallat Fate in Haze, med några vänner.

Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)
Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)

Vårt FC har på ganska kort tid nått högsta rank. Dessutom har vi köpt vårt eget hus utanför Ul’dah men det är inte så The Sims som det låter. På tomten kan vi odla och vi har ett stall för våra chocobos som tillåter oss att träna dem och byta färg om man så vill. Huset på två våningar är litet men mysigt.

Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!
Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!

Det händer ibland, när klockan har blivit alldeles för sent, att vi står och fånar oss och gör emotes. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när jag och min vapendragare Relm (Emma) står och dansar och spexar. Animationerna på karaktärerna är klockrena och de olika rösterna och unika uttrycken gör att ens karaktär verkligen får personlighet.

Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul'dah.
Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul’dah.

Snart har min Paladin nått level 60, maxlevel för Heavensward, men än finns mycket roligt att göra och upptäcka. Eorzea är omöjligt att få nog av och Final Fantasy XIV har blivit en av mina storfavoriter ur FF-serien.


Läs gärna Emmas blogginlägg om Final Fantasy XIV och om Jerrys upplevelse när han spelade tillsammans med mig.

Spelsnack

Is this real life?

Jag minns känslan från december förra året, när Square Enix presenterade Final Fantasy VII till PS4. Eller snarare PC-versionen av 1997 års största spelsuccé till PS4. (Med andra ord, en konvertering av en konvertering. Hur mycket sämre kan det bli?) Besvikelsen var enorm och jag var bara en av alla gamers och Square Enix-fans som fick internet att brinna.

Jag, liksom många andra, kände mig grundlurad och det verkade som att Square Enix totalt saknade respekt för alla oss som i åratal har kastat pengar på deras produkter – vissa bra, andra sämre. Kanske var det här allt som Japans största rollspelsutvecklare hade att erbjuda – ett föraktfullt leende och krav på betalning?

Men nånstans ville jag inte släppa taget. I vintras pratade jag om mina förhoppningar på en remake som kunde komma 2017, när det då är 20 år sedan dåvarande Square skrev spelhistoria. Och det är sällan jag får rätt i mina förhoppningar (Suikoden 6 och Wild ARMs 6, var är ni?!), men jävlar. Idag hände det. På riktigt. På fullaste allvar. Inget skämt, inget hån, inget ”haha, nu drog vi dig allt vid näsan, för att vi är stora och mäktiga och för att vi kan!”.

Final Fantasy VII kommer till PS4.

Trailern gav mig rysningar. Gåshud. Sånt jag knappt har känt på år och dagar. Det här kan bli riktigt bra, men det kan förstås gå käpprätt åt helvete. Fast jag vill tro det bästa. Jag vill tro att Square Enix har lyssnat på oss fans och verkligen gör allt de kan för att remaken ska vara minst lika bra som originalet. Det är en mäktig och svår uppgift de har framför sig men skelettet finns redan. En grym story som nu kanske kan få ett ännu matigare manus och mer realistiska dialoger.

Får jag önska så vill jag att de behåller de gamla klassiska striderna. FF VII är lika med ATB, jag vill inte ha nåt jävla realtidstjafs – lämna det till FF XV. Där finns plats att testa nya saker, men den här remaken, den handlar bara om att värna om och respektera det spel som tog Square Enix till där de är idag.

(Om någon av er undrar varför jag inte har skrivit på länge så är svaret: Final Fantasy XIV. Men mer om det i en annan blogg, som inte ska dröja alltför länge, jag lovar!)

Spelsnack

Så många spel, så lite tid

Tid är ju alltid en bristvara och även nu, när jag har lite downtime från skolarbetet, så kämpar jag med att få dygnets timmar att räcka. Jag hinner helt enkelt inte spela allt jag vill.

Först och främst fokuserar jag större delen av min tid på ett spel som ska recenseras senare. Samtidigt har jag hittat tillbaka till Diablo 3 och njuter av att kuta runt med min brutala Crusader, som har 50% chans att critta och som dessutom gör 515% critical damage. Roligt är bara förnamnet.

Min Crusader

I förrgår började jag nosa på Final Fantasy XIV igen. Spelade lite i slutet av sommaren 2013, men hann inte komma särskilt långt. Nu tänkte jag ge det en chans till, så i tisdags spenderade jag timmar på att finslipa min karaktärs utseende (valde rasen Hyur och skapade en kvinnlig gladiator). Även fast jag bara har hunnit spela litegrann (är blygsamma level 6), slås jag av att den vackra världen känns varm och inbjudande. Och någonstans spelar jag ju fortfarande Golden Sun: The Lost Age, men det ligger halvt på hyllan just nu.

Sen finns det ju titlar från andra genrer som jag också vill spela. Till exempel Ori and the Blind Forest som visserligen är ett plattformsspel, men det påminner smått om Child of Light. Spelet har en förtrollande visuell stil och musiken gör mig alldeles pirrig inombords. Kolla in den här trailern så förstår ni kanske varför jag suktar.

Vill också prova Cities som ska vara ett bättre alternativ till Sim City, och så vill jag förstås spela Shelter 2. Ja, som ni märker har dygnet alldeles för få timmar för att jag ska kunna mätta min speltörst.

Spelsnack

Rollspelsåret 2014

Så lider ytterligare ett år mot sitt slut. Jag tror att 2014 kan vara det år då jag spelat som allra minst. Och det är ju synd. Med reservation för att minnet sviker, här är en kort tillbakablick på de titlar jag minns att jag har spelat:

child of lightChild of Light

Årets bästa spelsaga. Att i all enkelhet följa Aurora i jakten på ljus var lite oväntat förtrollande och detta inte bara tack vare den till synes handmålade grafiken. Musiken är hjärtskärande och finns som tur är (om man är en repeat-junkie som jag) på Spotify.

lightning-returns-chocolinaLightning Returns: Final Fantasy XIII

Sex timmar spenderade jag med det här spelet, sen fick det räcka. Jag kan bete mig som en självplågare men till en viss gräns. Ett idiotiskt upplägg som klätts i en anskrämlig skrud med en hjältinna som fått ett boob-job. Skräp!

tacticsogrepspTactics Ogre: Let Us Cling Together

Sommarlov. Spelade många långa timmar. Kändes som att jag inte kom nån vart när jag på all denna tid bara hade nått level 20 och jag funderade också på att spela om ett stort antal timmar på grund av ett yrkesval. Bra spel, ingen tvekan om det, men det kräver sin tid, minst sagt.

tox2Tales of Xillia 2

En uppföljare i vilken jag spenderade en massa timmar och bara hade lagom kul. Mycket upprepning i form av platser, fiender att slåss mot och katter att hitta. Meh – eller kanske mjau? ;P

tohrTales of Hearts R

Under en prövande period i livet kunde jag åtminstone hitta tröst i det här klassiskt upplagda rollspelet. Striderna i Tales ger som vanligt en skön adrenalinkick och äntligen var världskartan som jag hade saknat så mycket i Xillia-spelen tillbaka. Och som pricken över i – störtskön musik!

~~~~~

goldensunJu längre tiden går, desto lättare är det att känna sig nostalgisk. Kanske var det därför jag började spela Final Fantasy VII på julafton? Men jag insåg ganska snabbt att min nostalgiska nyck var felaktigt placerad. Är det något jag ska försöka ta mig igenom så är det de många spel som utgör min skämshög. Och jag har börjat så smått med ett spel jag körde fast i efter 26 timmar och därför inte klarade. Jag talar om Golden Sun till Gameboy Advance. Ett riktigt mysigt spel med bedårande pixelgrafik och ett väldigt bra soundtrack. Spelet håller dig inte i handen och blir därför ganska svårt på sina ställen. Men det är roligt och jag har alltid ångrat att jag har lämnat det ospelat under så många år. Dessutom har jag Golden Sun: The Lost Age (GBA) och Golden Sun: Dark Dawn (Nintendo DS) – som båda fortfarande är inplastade! Nu när alla spelen finns så kanske jag kan göra som jag gjorde med Xenosaga-serien i slutet av 2006. Jag klarade inte av Xenosaga på första genomspelningen, men köpte ändå de andra spelen. Sen när jag hade alla tre körde jag igenom dem i en rasande fart. Jag hoppas att jag kommer ta mig igenom GS-serien på samma sätt under 2015!

När det gäller nya spel finns det förstås en hel del som jag ser fram emot. Alla har inte ett release-datum spikat, men redan i mars dyker Final Fantasy Type-0 upp till PS4. Baserat på de videos som släppts på senare tid ser det ut att kunna bli ett mörkt, dystert och framför allt bra FF. Andra titlar jag ser fram emot är: Xenoblade Chronicles X, Tales of Zestiria, Final Fantasy XV, Bravely Second och Kingdom Hearts 3. Till alla er som fortfarande hälsar på här då och då – TACK! Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera sidan oftare. Gott nytt spelår! 🙂

Spelsnack

Spelsommaren som kom av sig?

Jag som haft ett tre månader långt sommarlov (som fortfarande inte är slut) trodde ju att jag skulle spela väldigt mycket i sommar. Och delvis har jag väl gjort det. Omröstningen i förra posten gjorde att jag tog med mig Tactics Ogre till PSP när jag var på annan ort i en månad. Spelade 20 timmar, stötte på patrull och kunde inte ta mig vidare. Hepp. Valde att starta om och har nu mer än 70 nya speltimmar under bältet. Inte så pjåkigt. Men spelet känns långt ifrån avklarat, jag är bara strax över level 20. En av karaktärerna som dyker upp senare i spelet gav jag en ny klass, men nu, ca 15 timmar senare, är jag inte säker på att jag tyckte att det beslutet var bra. Så jag har ögnat lite på min gamla sparfil och funderat över om det är värt att spela om 15 timmar. Pust. Att det ska vara så krångligt. Så där är jag just nu med Tactics Ogre – i någon sorts limbo i vilket jag inte har rört spelet på flera veckor.

Istället drog jag och sambon igång med Divinity: Original Sin när jag kom hem. Två veckor och 99 timmar senare var det avklarat. Jag trodde att det skulle vara som Diablo 3 typ, men det är ju så långt från sanningen man kan komma. Det är ett fruktansvärt roligt spel, men jag tror jag sparar lite snack om det till nästa podcastavsnitt.

Nu går jag och väntar på Tales of Xillia 2, men under tiden har jag lyckats fastna i mobilspelsträsket. Jag spelar små spel där man ska bygga en bondgård (inte Farmville mind you), en restaurang och ett café. Som om Harvest Moon och Tamagotchi fick barn. Det är nämligen mycket pill med saker som ska göras och jag bara hoppas att jag kommer vänja mig av med den här ovanan snart. För även om det är kul att levla och få nya saker i de spelen så stjäl de så enormt mycket tid, ju högre level man får. Sen kan man ju fråga sig varför jag började spela tre olika spel på en gång. 😛 Min spelsommar kom av sig lite känns det som, fast det kanske inte stämmer. Hur har er spelsommar varit? 🙂