Indie, PC

Give me Shelter

En av de mer omskrivna indietitlarna under 2013 var Shelter, skapat av den svenska spelstudion Might and Delight. Jag läste lite om det, såg några bilder och tyckte att det kändes intressant. Men tanken på att spela föll i glömska och först idag, när jag fick reda på att Shelter 2 snart kommer att släppas, slog jag slag i saken och köpte det från Steam.

Shelter
Genom grafiskt brokiga men stilistiskt träffsäkra skogar styr jag min grävling och hennes ungar, totalt fem stycken. Jag tar mig igenom den första arean med alla småttingar i behåll — sen kommer natten. Av anledningar som jag inte förstår eller ens ser, förlorar hon två av ungarna. Jag blir arg, för det känns som att spelet har straffat mig utan anledning. Jag tar det försiktigt, stressar inte, ropar efter ungarna för att se att alla hänger med. Kanske är dödsfallen scriptade, kanske inte. Men det finns inget att göra, de som ännu lever måste avancera.

Vandringen fortsätter under hotet av rovfåglar, bränder och forsar med starka strömmar. När jag vid en punkt inser att jag är tvungen att trotsa vattenmassorna för att kunna komma vidare är det som att blodet fryser till is. Jag är säker på att en av de tre ungarna som är kvar kommer att gå förlorad. Dessvärre har jag rätt.

Som människa, med möjlighet att uttrycka och känna känslor av det mer avancerade slaget, skapar Shelters sista spelmoment en hel del ångest. Might and Delight visar med små medel att livet i det vilda ser ut såhär. Naturen är vacker, förrädisk och oförlåtande. I Shelter 2 får man följa inget mindre än en lodjursfamilj. Med förfinad spelmekanik och utökat innehåll ser spelet ut att bli en ännu djupare upplevelse. Jag kan redan nu känna hur tårkanalerna fylls med väta.

 

GBA, Retro

Ett jävla rännande

Jag har spelat cirka 10 timmar av Golden Sun – The Lost Age. Jag har redan nått level 17 – jag råkade kuta ”för långt” och fick därför tag på vapen som är mycket bättre än vad jag borde ha. Sen kunde jag inte komma vidare och blev tvungen att backtracka. Ibland känns det verkligen som att Golden Sun är trial and error. Man testar en bit, ser hur långt man kan komma med de förmågor man har, och kommer man till vägs ände är det bara att vända om och leta reda på saker som man förmodligen har missat.

Det är lite påfrestande ibland, speciellt när det tar väldigt lång tid att hitta rätt. Det gör man ju, till slut, men risk finns att man har tröttnat ganska rejält på spelet eller att man är överlevlad som bara den. Och hur kul är det då att ta sig an ”svåra” bossar? Det är klart att det är skoj att pröva sig fram, men ibland hade det varit bra med lite mer hjälp. Har nu plockat fram den fysiska världskarta som fanns med i spelets kartong. Den kan säkert komma till användning. Just nu måste jag hitta nån grotta som jag vet att jag besökte långt tidigare i spelet. Hoppas jag hittar den snabbt igen. Och sen måste jag kuta hela långa vägen tillbaka till där jag egentligen ska befinna mig…

~~~~~

För er som är intresserade, nu finns min recension av Tengami att läsa hos Level 7. Eftersom det inte är ett rollspel kommer jag förmodligen inte att lägga upp texten här, även om jag gillar att samla allt jag skriver under ett och samma tak. (Om jag nån gång gör några strukturförändringar här på sidan så kanske det blir aktuellt, vi får se.)

Musik

Mer spelmusik åt folket

Förra veckan spelade jag det lilla problemlösningsspelet Tengami på Wii U. Exakt vad jag tyckte om det kommer ni att kunna läsa på Level 7 senare. Men något jag vill dela med mig redan nu är att musiken är väldigt bra, lite i stil med både Journeys och Child of Lights soundtracks. Musiken finns att köpa digitalt och kan efter avslutad transaktion laddas ner som både MP3 och FLAC. Har man inte råd att betala $7.99 (eller mer om man så önskar) så kan man, som tur är, streama soundtracket på Spotify. Jag önskar att fler spelutvecklare än indiestudior kunde inse värdet i att göra sin spelmusik lättillgänglig. Jag skulle nog inte sluta importera spelmusik, men att stora spelföretag inte nyttjar fördelarna med den teknik som finns är allt bra dumt.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:nordiclania:playlist:4eJqPoy0QAH9KYNLYckUrV” width=”300″ height=”380″]

Spelvideo

Önskespel

För drygt en månad sedan postade Hironobu Sakaguchi en video på sin YouTube-kanal. Och det var inte vilken video som helst, utan en som visade trailerliknande material av Cry On, ett spel som lades ner för flera år sedan. Utvecklaren Mistwalker släppte Blue Dragon och Lost Odyssey till XBOX 360. Men tunga rollspelsnamn som just Sakaguchi och kompositören Nobuo Uematsu hjälpte inte och spelen nådde inga höga försäljningssiffror. Cry On skulle bli Mistwalkers tredje titel till konsolen men risken att det skulle sälja lika dåligt eller sämre var nog överhängande och 2009 skrotades idén.

Men när man tittar på den här videon så känns det som att det var det största misstag de kunde ha gjort. På de få minuter som videon varar har mitt intresse ruskats till liv och jag undrar vilket öde som väntar den blåhåriga flickan och hennes golem. Studio Ghibli, The Last Guardian och Nier gör sig plågsamt påminda i varenda bildruta. Varför fick vi inte det här spelet? Jag vill ha det här spelet! Jag hoppas att berättelsen har levt kvar hos Sakaguchi, att han har vårdat den. Kanske kan Cry On bli verklighet i framtiden. Just nu är det min högsta önskan.

GBA, Retro

En bra start på spelåret

Som jag redan har nämnt spelar jag igenom Golden Sun-serien. Hade tänkt blogga lite intryck allteftersom jag tog mig igenom första delen men så ”råkade” jag klara det igår, fast det var ju egentligen inte en dag för tidigt.

Första gången jag spelade Golden Sun var i början av 2002. 26 timmar in la jag av för jag tyckte att grottan jag befann mig i var alldeles för svår. Hade jag förstått att jag var i sista grottan kanske jag hade kämpat vidare. Att spelet blev liggande är någonting som alltid har gnagt mig, så nu när jag lovat mig själv att minska min skämshög vill jag inte riskera att rage-quitta för att nånting är för krångligt. Så för att verkligen se till att inget skulle stoppa mig den här gången tog jag då och då hjälp av en guide. Och det funkade ju bra. Fast det här med guiden gör att det känns som att jag inte har klarat spelet ”på riktigt”. Möjligen finns det personer som anser att läsa lösningar på pussel gör mig till ”less of a gamer”. Men jag är okej med det. För livet ser lite annorlunda ut nu än för 13 år sedan. Jag har inte lika mycket tid och om jag ska unna mig några timmar spelande varje vecka även fast jag pluggar så vill jag gärna komma nån vart. Med tanke på att bara halva januari har gått känns det hur som helst riktigt bra att jag redan har kört igenom ett spel. 2015 börjar onekligen med en rivstart. 🙂

Snart är det dags att fortsätta med The Lost Age. Plasten omsluter fortfarande förpackningen, trots att spelet har stått i min spelhylla i hela 12 år. Men där kommer jag nog inte ta till en guide i första taget, utan verkligen försöka lösa pusslen själv. Vill ju inte bli spoilad i onödan! Men innan jag sätter igång ska jag skriva in ett jättelångt lösenord för att överföra data från första spelet. Hoppas det går vägen.