PS3

Final Fantasy XIII

Mars 2010. Peppen var enorm. Jag hade lyckats få en veckas ledighet från mitt dåvarande jobb. Final Fantasy XIII:s release närmade sig och under sju dagar skulle jag sitta och pressa som aldrig förr. Och det skulle bli awesome.

Plattform: PS3 / 360
Utvecklare: SquareEnix
Utgivare: SquareEnix
Släppdatum: 9 mars 2010 (EU)
Köp här: Webhallen

Efter 29 timmar hade jag nått en punkt då spelet rusade upp i svårighetsgrad och jag beslutade mig för att rådfråga den inbundna guide jag köpt (mest för att ha). När jag insåg att guiden uppgav ett visst sätt att göra saker på för att med lätthet ta sig vidare i spelet och jag inte ens var i närheten av detta så tröttnade jag. Det kändes som att jag blev bestraffad för att jag inte utvecklat mina karaktärer på ”rätt sätt” och det skulle ta mig en evighet att komma på rätt spår. Peppen var som bortblåst. Jag intalade mig själv att jag hade brist på tid och att jag skulle ta upp spelet snart igen. Så skedde aldrig.

Nu i år har en fortsättning utannonserats – Final Fantasy XIII-2 – ett spel som jag kommer att köpa och spela, oavsett vad jag tycker om föregångaren. Men med detta faktum ansåg jag att FF XIII behövde avklaras. Jag vill i alla fall kunna lämna det bakom mig, och börja kika på trailers och bilder från det nya spelet, som jag hittills hållit mig borta ifrån. Den här gången skulle jag besegra spelet och inte tvärtom.

Jag tänker vara ärlig och säga det – jag använde guiden i stort sett hela tiden. Det var ett mycket bra beslut, genomspelningen blev betydligt enklare och jag slapp göra samma misstag som förra gången. Jag tror faktiskt inte att jag hade orkat ta mig igenom det här spelet om det inte varit för guiden och det är väl nu vi börjar komma till det smaskiga centrat av denna text. Det är nu ni ska få veta vad jag tycker om Final Fantasy XIII.

Som trogen rollspelare är Final Fantasy en av mina favoritserier. Jag har funnit stor glädje och behållning av att spela FF V, VII och IX och har återvänt till just dessa delar flera gånger. Final Fantasy XIII är minst sagt annorlunda. Även om förändringen till det sämre började redan i FF X till PS2 så var jag inte beredd på det stora steg bakåt som serien tog med XIII.

Spelets hektiska intro är förstås en fröjd för grafikkåta ögon och även om man inte riktigt förstår vad som håller på att hända så är det med lite spänning man tar sig fram i en stad under attack. Vad du som spelare inte vet, är att du är placerad på en räls och kommer ha få eller inga möjligheter att vika av under spelets gång. Den stad, nej, den värld du har hamnat i, må vara ett grafiskt vidunder utan dess like, men kommer utan det mest väsentliga – själ. Precis som världens namn – Cocoon – antyder, är du innesluten i detta vackra skal du knappt får veta något om och inte kan interagera med. NPC:er är nästan som bortblåsta, likaså är städer och en världskarta finns inte, om man inte räknar ett stort fält man kommer till långt senare i spelet. Dessutom introduceras man till ett par intressanta biroller, men de utvecklas aldrig tillräckligt. De är väldesignade till max, Jhil Nabaat är en fröjd för ögat, men hon får ett utrymme om ca 5 minuter i spelet. Vem var hon? Vad gjorde hon? Vad ville hon? Jag inser att det är bättre att sluta fundera kring alla frågetecken som existerar i FF XIII – det finns bara en väg att gå och det är framåt. Denna väg kantas av strider och det är egentligen detta som är själva poängen med FF XIII.

Striderna är ATB-liknande med flera ”slots” som kan fyllas med vald aktivitet. Man kan förstås gå in i menyn och välja precis hur man vill, eller så väljer man det enklare alternativet och låter spelet ta besluten åt dig. Rent krasst är stridssystemet en enda stor bevakningsprocedur. Viktigast av allt är att hålla koll på din gruppledares HP-mätare, för om den når noll så är spelet över. Intressant att dina gruppmedlemmar alltid sköter sig själva annars men inte tycks kunna återuppliva en fallen kamrat… Karaktärerna kan ta sig an olika roller, ungefär som jobbsystem, och med dessa kan man skapa olika ”paradigm”, som man byter emellan. Beroende på vilken fiende man möter kan vissa paradigm vara mer effektiva än andra och det absoluta målet för varje strid (förutom att vinna förstås) är att få sin fiende att nå en ”stagger point” så att man med lätthet kan ha ihjäl den. Striderna är, dessvärre, den största behållningen med Final Fantasy XIII, samtidigt som man kan tröttna på de ständiga bataljerna. Det är dock ingen idé att undvika dem – efter varje strid tilldelas man Crystarium Points, som man använder för att utveckla sina karaktärer, lite på samma sätt som man gjorde i Final Fantasy X. Även om man strider med varje monster man ser, kommer det finnas tillfällen då man behöver ”grinda” för att hålla sitt party tillräckligt starkt för framtida möten.

Berättelsen i Final Fantasy XIII är en knepig sådan. Jag är en av dem som anser att Final Fantasy VIII kryllar av plot-holes (även om jag gillade det när det var nytt), men XIII slår ett sorts nytt rekord. Redan från början peppras man av alla dessa termer: fal’Cie, l’Cie, Cieth, Focus, Cocoon, Pulse, Ragnarok, men ingenstans hittar jag nån mening. Ingenstans hittar jag en förklaring, eller nånting som ska ge mig en anledning att fortsätta spela. Spelet utsmyckas med vackra mellansekvenser, där tanken nog är att man ska känna nåt för karaktärerna. Men jag känner mig tom, förd bakom ljuset. Vilka är de här personerna, och vad har de att säga mig? Jag charmas inte av Snows envisa ylande om att han är en hjälte och hans relation med Serah ger mig kalla kårar. Designteamet har verkligen misslyckats med flera saker i FF XIII och Serahs proportioner är en av dem. Hon ser ut som en tändsticka och i armarna på biffen Snow kan man nästan undra om det är fråga om pedofili. Sazh, den enda mörkhyade karaktären i hela spelet, får agera comic-relief och har dessutom en Chocobo som bor i hans afro. Hur det kommer sig verkar inte vara viktigt. (Och folk har mage att klaga på att Zidane har svans…) Men värst av alla är ändå Vanille, vars konstiga stön, nippriga fnittrande och andra läten får min mage att vrida sig.

Jag kan faktiskt förlåta att världskarta och städer har försvunnit – det behöver inte vara essensen av ett rollspel, även om det hjälper dig som spelare att känna dig kopplad till det som händer. Däremot är det mig obegripligt att storyn skövlas som regnskog. Där har vi grunden för ett rollspel. Men skaparna av FF XIII är riktigt dåliga storytellers. De lyckas inte framföra nånting i själva spelet, och försöker lösa detta med en databas som ska ersätta bristen på berättarteknik. Om jag förstår SquareEnix rätt så vill de alltså inte att jag ska uppleva, förstå och avnjuta storyn medan jag spelar, utan jag ska istället läsa om världen, karaktärer, företeelser med mera i menyn? Tänk dig om samma sak gällde på bio. Du kommer till biografen, men i insläppet så får du en broschyr. I denna står i punktform vad filmen handlar om, eftersom du inte kommer förstå vad som vill sägas på vita duken. Låter det bra? Skulle man ens gå och se film då? Nej, jag skulle inte tro det.

Final Fantasy XIII är överdesignat, lite som en plastikopererad brutta som tror att utseende är allt, men som har ett ruttet inre. Final Fantasy XIII är som amish-folket – i många långa timmar är du ledd av spelet med få eller inga val, men helt plötsligt blir det rumspringa och det är helt upp till dig hur du vill utveckla karaktärer, vapen och om du vill jaga efter feta monster. För mig var vapenuppgraderingen kaotisk, (jag ville ju inte välja fel!), och att plötsligt få en massa alternativ gjorde mig bara förvirrad och trött. Inte ens i musiken kunde jag hitta tröst. Melodierna är som bortblåsta, istället fylls dessa kalla korridorer av mekaniska ljud. Glöm allt vad känsla heter. Det finns inte här. En enda låt, stridstemat Saber’s Edge, erinrade mig om Boss Battle från Final Fantasy XII, men allt annat är opersonligt och anonymt.

Såhär i efterhand är det svårt att tro att jag spenderade 50+ timmar på detta spel. Det är svårt att tro att jag satt och pressade 8-9 timmar i sträck vissa dagar. Egentligen kan jag säga att det äcklar mig. När jag tänker tillbaka kan jag känna av en lätt molande huvudvärk. Kanske en sorts ångest över de förlorade timmarna. Men nu är det gjort, spelet är avklarat, jag kan gå vidare. Ärrad förstås, men det som inte dödar gör mig starkare.

Fang och hennes dialekt
Vacker grafik
Vanille
Musiken
Saknar en välberättad och bra story
Alltför linjärt
Outvecklade biroller

15 kommentarer på “Final Fantasy XIII”

  1. Måste säga att jag si så där 10-15h in i spelet inte stört mig så enormt mkt på karaktärer och story, än. Börjar se störningsmomenten lite smått. Däremot så är ju spelet vackert som du nämner, och jag verkligen älskar striderna. Square Enix borde lära sig av sina misstag den här gången och fokusera på att förbättra de momenten som inte funkade i FFXIII, kanske hyra in lite annat folk som kan detta. Då kan det bli hur bra som helst.
    Bra och välskrivet som alltid med bra starka argument.

    1. Jag är glad att höra att du gillar det. 🙂 Jag är förmodligen en av få som inte gillar det här spelet särskilt mycket alls. Striderna funkar bra, men det är ju också 80% av vad spelet fylls med. Hade det inte funkat hade det varit helt ospelbart. (I mina ögon.)
      Men jag är glad att höra att du tycker jag har starka argument för mina starka åsikter. 😀 Det är ju ett måste iofs, men jag är glad att du dels hittar dem och tycker texten är välskriven. Ibland kan det ju bli lite väl mycket dravel. 😉

  2. Har spelat ca. 13 timmar av spelet och trotts att vissa karaktärer kan vara lite småstörande ibland så tycker jag att spelet är fantastiskt. Bortsett från fighting delarna som jag tycker kan bli lite enformiga ibland, men storyn har gjort mig förälskad av spelet.

    1. Bra att du tycker om det! 😀 Alla kan inte gilla samma sak. 🙂 Är detta ditt första FF-spel eller har du spelat andra delar av serien? Är detta i så fall din favorit?

  3. Klarade själv ut det för en månad sedan och tycker att spelet är bra, men inte mer. Även jag gjorde massa fel och gjorde konstiga beslut när det kommer till vapenuppgraderingen.
    Började om spelet från början, men senare bestämde jag mig för att fortsätta på min gamla sparning.
    Det gick bra till slut, så länge man använder rätt teknik och rätt yrken så är inte det så svårt.

    1. Precis så. 🙂 Och jag slapp slita mitt hår när jag använde guiden. 🙂 Var det nånting du irriterade dig på även om du anser det bra? Vad är det som gör spelet bra enligt dig? 🙂

  4. Det som jag störde mig på, var att det var en raksträcka med filmer varje 10;e minut. Kapitel tio blev bara en jobbigt. För att sedan komma till Grand Pulse och spelet öppna upp sig och man kunde äntligen göra mer som man själv ville.
    Sedan är det tråkigt att man spelar nästan hela spelet med två personer. En del karaktärer är jobbiga.

    Medan vissa blir bättre under spelets gång.
    Gillar stridssystemet och att det var snabba strider. Crystarium grider gillar jag, tillsammans med yrkena. Samt att det är ett vackert spel.

    1. Ja, levelsystemet var det inget fel på och striderna var ju ganska smärtfria och enkla. 🙂
      Lite knepigt är det ju när man springer runt med bara två pers, men jag upplevde inte att detta tog upp större delen av speltiden. Frågan är nu hur FF XIII-2 kommer att bli. :O

  5. Riktigt bra recension måste jag bara säga. Du är awesome!

    Jag är också av den meningen att FFXIII var en dålig FF. Jag började min FF-kärlekshistoria med sjuan och fortsatte med åttan som är min absoluta favorit, så detta linjära spel kändes helfel. Jag kunde heller inte knyta an till karaktärerna som man gör i både 7:an och 8:an, men försökte ändå ett tag spela vidare. Tyvärr orkade jag inte spela vidare då jag störde mig på de flesta av karaktärerna.

    I tian ogillade jag verkligen Yunas våpiga och naiva röst, men Tidus, Auron och andra karaktärer vägde upp för hennes irriterande beteende så jag gillade spelet överlag. X-2 kommer jag knappt ihåg, men det var ändå lite ok. Dock hade serien förlorat lite av sin charm för mig efter det så jag spelade aldrig FFXII, men jag hoppades verkligen på FFXIII.

    Redan innan spelet släpptes hade jag förlorat glädjen över det (lite för att de släppte det till 360, fangirl som jag är) så jag köpte det aldrig utan lånade det på biblioteket, spelade i 2 dagar och lade ner det. Känslan från FF existerade helt enkelt inte i denna del.

    Personligen tycker jag att de borde ha tagit bort FF ur titeln och lanserat det som ett nytt jrpg från skaparna av Final Fantasy istället för att rida på Final Fantasys popularitet och smolka ned namnet med detta som inte har minsta lilla från Final Fantasys anda och känsla. Hade de gjort så hade spelet kanske varit bättre i mina ögon, men ett Final Fantasy är det då inte.
    Hoppas att mina svamlanden går att reda i, hjärnan är inte riktigt som den borde vara. ;P
    Än en gång måste jag bara säga att denna recension är suverän och det är skönt att det finns andra som inte hyllar spelet. 🙂

    1. Men herregud vilken awesome kommentar! Som en hel post i sig! 😀 Jag känner mig hedrad! DU är awesome! <3

      Mitt första encounter med FF var också FF VII. FF VIII och X tyckte jag båda om när jag spelade, men jag hatade liksom du Yunas naiva framtoning, men såhär idag tycker jag inte så värst mycket om något av de två spelen. :/ X-2 var… pinsamt på många sätt, musiken var extremt undermålig, handlingen infantil, men jag minns att jag tyckte striderna var helt oki. De flöt på bra. FF XII förstod jag mig inte så mycket på första gången jag spelade, men andra gången, då med guide, gick det betydligt bättre. Det är förstås en konstig hybrid av ett MMORPG utan uppkoppling med en story som inte får tillräckligt med utrymme. Men världen är häftig och Basch, Raine och Balthier är de egentliga huvudrollerna i spelet, även om det ser ut som nåt annat vid första anblick. Jo, jag tyckte om tolvan till slut, men jag kommer nog aldrig att tycka om tretton.

      Jag kan verkligen hålla med dig i det du säger, att SquareEnix borde ha lanserat en ny titel, istället för att mjölka sin största kassako. Liksom de gjorde med Bouncer, till PS2. Tänk om det spelet hade varit ett Final Fantasy, då kanske serien inte hade överlevt till idag. Helt klart är i alla fall att SE inte gjorde sig själva eller sina fans nån tjänst med FF XIII. Och XIII-2 ser ut att bli nån barnslig Kingdom Hearts-kopia. Jag blir trött. Just nu ligger allt mitt hopp till Versus XIII. När det tagit såhär lång tid att tillverka så vill jag ha nåt som är riktigt bra.

      Tack så mycket för din underbara kommentar och dina fina komplimanger! 😀 Du har gjort mig väldigt glad!

  6. Jag vet att vi har diskuterat FF13s vara eller inte vara till döds. Jag har läst och kan absolut varför du och andra inte gillar spelet, men jag kan inte helt hålla med om allt. Jag ska försöka summera det i någorlunda läsbart format:

    Ja, det är fånigt linjärt, tills man kommer till Gran Pulse och nästan överväldigas av att det helt plötsligt finns för mycket att göra.
    Ja, tempot är surrealistiskt dåligt de första timmarna. Det känns verkligen som en utdragen, långdragen tutorial som fortgår alldeles för länge.
    Ja, karaktärerna är inte lika starka överlag som andra spel.

    Nu har jag spelat de flesta Final Fantasy-spel som är släppta, och enbart X-2 och XII (11 och 14 räknas inte) står som oklarade i min hylla. Och antagligen i ungefär samma ordning som alla andra – 7,8,9, Tactics, 5,6,10, X-2, osv…)

    Men jag tycker ändå det finns någonting att vårda, av värde, i spelet.

    Det är inte musiken. Ja, den är väl i bästa fall duglig. Inga spår sticker ut lika starkt som spår från äldre spel, men det finns ett par bra stycken. Det är långt ifrån mitt favorit Final Fantasy-soundtrack, men spår som Defiers of Fate, Saber’s Edge, Blinded by Light, Archylte Steppe- och Gapra Whitewood-temat. Nej, det är inte Uematsu. Det är lite mer uptempo, lite mer kontemporärt. Flörtar kanske lite för mycket med elektronisk popmusik. Men jag tycker det funkar. Hyfsat. 🙂

    Karaktärsmässigt. Well. Jag störde mig rejält på ett par karaktärer. Sazh. Hope. Delvis Vanille, men inte alls lika mycket som Lania. Men Lightning, Fang, Snow gillade jag. Hope när han inte var en bortskämd, gnällig brat. Dvs, inte så ofta. 😉

    Men, jag tror spelet lever på sitt stridssystem. Det gillade jag. Stridandet och Gran Pulse. Friheten att kunna springa omkring och fälla gigantiska bestar, och att sakteligen få mod att ge sig på ännu större saker och faktiskt kunna klara av det. Det är kanske det mest knepiga, taktiska och komplexa stridssystemen Final Fantasy kommer dragandes med, FF12 på tät andraplats. Jag gillade att jag var tvungen att tänka ett par vändor fram i tiden och analysera fiendernas drag. Det är hektiskt, stressigt och när allt flyter på så förbenat awesome och tillfredsställande.
    Slarvade jag lite, ja då dog jag, ganska så massivt.

    Jag tror jag spenderade minst lika mycket tid på det fria området på Gran Pulse som resten av spelet sammanlagt. Det fanns ett särskilt område – Titan’s Trials som jag lade ner väldigt mycket tid på, men likväl inte klarade (Multipla Tonberries är fan inte att leka med) . Jag var inte vass nog, och orkade inte vid tillfället levla mer. Men jag ska klara det. Det ska gå.

    På något ”intangible” sätt så fanns det något som fick mig att fastna för spelet, trots de flesta uppenbara brister. Jag kan inte förklara det helt. Striderna är en sak. Karaktärerna en annan. Det fanns något som gjorde att jag kunde bortse från det linjära, de delvis korkade och irritererande karaktärerna. Men jag kan inte förklara det. 😀
    (Vi kan kalla det OCD, vi kan kalla det envishet, vi kan kalla det dumhet. Alla anledningar är nog lika goda… )

    Puh. Jag tror det räcker där. En dåres försvarstal av Final Fantasy XIII. 🙂

    1. Låt oss komma till en gyllene mellanväg. 🙂
      FF XIII är två spel, som inte kan leva i symbios med varandra. Å ena sidan har vi stridsspelet, som bara går ut på att mörsa, lite som en monster hunter, lite som en tävling mot sig själv ”hur mycket grindande pallar du, hur länge kommer du stå ut, hur långt vill du gå.” Man up – typ. Och det gjorde ju du bevisligen bättre än mig, being a guy and all. 😉
      Å andra sidan har vi rollspelet med en tafflig story och en knackig berättarstil. Med grafiken vill de visa oss känslorna som karaktärerna har, men deras ord ekar tomma. Det går inte att tro på. Tillsammans så blir det en enda röra. I alla fall för mig. 🙂

      Tack för ditt försvarstal! Är mycket tacksam och glad att du ville lägga ner såhär många ord på min blogg. 🙂
      Det bästa jag tar med mig från FF XIII, är det faktum att det visade för mig att jag kan vara en envis jävel och sitta och spela nåt jag inte ens är sugen på. Det kan man kalla styrka. ;D

  7. Jag kan nog hålla med dig om nästan allt du skrev ovan. Men ändå, på något konstigt sätt, så gillade jag FF13. Och jag tyckte ändå att storyn fanns där och var intressant, men som sagt var, det krävdes lite väl mycket menyjagande för det.

    Men all in all så var det en trivsam upplevelse. På nåt konstigt sätt.

    1. Jag gissar att för min egen del så handlade det till slut om att levla mer än vad det handlade om att försöka ta in vad allt handlade om. Jag är besviken över det faktum att alltför mycket av berättandet lades i databasen. Visst finns där en story, men jag tillhör nog dem som inte tycker att den är så värst imponerande. 🙂 Och även om du kan hålla med mig om det jag skrev, så är det ju inte fel att du trots detta fick en bra spelupplevelse! 😀 Det om något är ju väldigt bra och jag kan nästan avundas dig lite. 😉

Lämna ett svar till Elin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.