Jerry har skrivit ett intressant inlägg på sin blogg. Jag började skriva ett svar till honom, men insåg sedan att min kommentar hade blivit längre än hans originalpost, så jag gör ett eget inlägg istället.

Det började med en grå låda…

Motsägelsefullt nog växte jag inte upp i ett hushåll där konsoler och spel fanns i överflöd. Min bror hade en Mega Drive och en N64 som vi båda spelade på och vi hade varsin GameBoy. Våra kusiner hade en NES som vi spelade SuperPlaystation Mario Bros 1 och 3 på några gånger om året. Den första konsol jag köpte mig själv var en Playstation, i oktober 1999. Samtidigt köpte jag Wild ARMs och Final Fantasy VII och resten är historia. Ju närmare releasen av PS2:an kom stod det klart för mig att den konsolen skulle jag ha. Men jag köpte den först ett och ett halvt år efter sin release, i slutet av 2001. Då fanns inte heller så många spel, men som vi alla vet blev PS2:ans JRPG-bibliotek väldigt stort.

Många av mina konsoler har jag skaffat enbart för att ha möjlighet att spela ett visst rollspel. Jag köpte en Dreamcast för Grandia 2 och Skies of Arcadia, vilket visade sig vara överkurs eftersom de spelen senare konverterades till PS2 respektive GameCube. Men det kunde jag ju inte veta då och lite kul är det förstås att ha originalen. Jag vägrade att köpa XBOX. Det är ett beslut jag inte ångrar, eftersom den konsolen heller aldrig fick några vettiga rollspel.

En GameCube hade jag aldrig några större planer på att köpa, men sedan hade jag en stor slant med pengar till övers och skaffade då konsolen tillsammans med The Legend of Zelda – The Windwaker. Det visade sig vara ett bra köp då jag sen kunde spela Tales of Symphonia och Baten Kaitos. För att inte tala om alla hundratals timmar jag och mina vänner spenderade med Mario Kart – Double Dash.

Motståndet brister

XBOX 360Jag försökte stå emot att köpa en XBOX 360, av ren princip, men det ville sig till slut inte. Eftersom Tales of Vesperia endast kom till 360 i väst blev jag tvungen att skaffa konsolen. Inget jag direkt ångrar, men det är ju min minst använda konsol, alla kategorier. Sen släpptes Star Ocean 4 – The Last Hope, till en början 360-exklusivt, men så kom spelet till PS3 också och då köpte jag en extra kopia.

PS3:an ville jag egentligen köpa från start, men blev övertalad av min bror att vänta på grund av det dyra priset. Detta är faktiskt något jag ångrar, för jag hade velat ha originalet på 60 GB med PS2:ans Emotion Engine under höljet. Den maskin jag till slut köpte har en emulator för PS2-spel, vilket är bättre än inget förstås.

Wii:n var också en konsol som jag inte köpte direkt vid release, men inte alltför långt efter heller. Har haft många bra stunder med min Wii, framför allt med Xenoblade Chronicles, som många vet. Wii U:n var en 30-årspresent men den hade nog kunnat vänta. Jag har inga spel till den ännu (förutom Monster Hunter 3 och Nintendoland, som kom med). Funderar på att köpa Pikmin 3, men annars väntar jag med spänning på Monolith Softs X och det spelet är, som det ser ut nu, den största anledningen till att jag ville ha en Wii U.

Jag ångrar inte att jag inte köpte den första modellen av DS, den var ju så hiskeligt ful. Jag ångrar att jag inte köpte den första versionen av PSP, den var så gedigen och satt skönt i händerna. Att jag redan förra året investerade i PS Vitan kan kanske ses lite som en miss, här väntar jag fortfarande på att rollspelsbiblioteket ska växa sig starkt, likt PSP:ns. Förhoppningsvis kommer en vändning med nästa Ys som kommer 27 november (USA).

Konsoler och spel – en prioriteringsfråga

Vad är det då som gör att jag gärna vill lägga vantarna på en konsol någorlunda fort och varför köper jag nya konsoler trots att jag redan har andra plus en massa spel till dem?

För mig handlar det om att jag vill kunna spela spelen. Även om det kommer dröja mig några år, så har jag i alla fall bunkrat upp. Eftersom den digitala distributionen ännu inte funkar som den borde och i alla fall rollspel är en färskvara, så blir det min ”mission”. Så hur har jag haft råd genom alla dessa år? Det är ändå ingen liten samling jag har och jag har dubletter av flera konsoler och vissa speltitlar. Det är inte nödvändigtvis så att jag har haft råd, jag har snarare tagit mig råd. Spelen har under många år varit det viktigaste i mitt liv. Jag har inga barn, inga husdjur, jag röker/dricker/festar/ inte, jag shoppar inte en massa kläder/skor/väskor varje månad, jag spenderar heller inte tusenlappar på skönhetsprodukter/frisörbesök eller dylikt. De jobb jag har haft har enbart varit medel för att jag ska kunna få pengar så att jag kan handla spel. De har inte varit jobb som jag velat göra karriär inom. Kontentan är alltså att jag har gjort ett mycket medvetet val att nästan endast fokusera på spelen. När alla räkningar var betalda var det spelen som fick prio ett, till och med före mat.

Playstation 4
Numera ser det kanske inte likadant ut. Jag anser inte att jag kan avsätta lika mycket tid till spelen längre, på grund av att livet ser annorlunda ut, men jag ser ändå till att köpa de spel jag sett fram emot. Det gör mig glad att veta att jag har dem i min ägo. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att spela Bravely Default under jullovet. Det är inget jag hinner börja spela redan på release i alla fall. Och visserligen önskar jag mig en PS4:a i julklapp, men tror knappast att jag kommer få en. Behöver jag vänta till nästa år så gör det ingenting – där finns ju ännu inte några titlar jag ser fram emot att spela.