japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV

Final Fantasy XIII-2 – en redogörelse

Detta inlägg kan innehålla spoilers.

Kan vi prata lite om Final Fantasy XIII-2? Bra, tack.

Vissa av er är säkert väl medvetna om vad jag tycker om Final Fantasy XIII. För er som inte vet, och inte orkar läsa min recension, kan jag sammanfatta mig själv med denna bild, tagen förra året.

Vanille, sluta bajsa och gör nåt vettigt.

Som ni kan förstå så gillar jag inte spelet så värst, men ändå föll det på mig att recensera uppföljaren för Level 7.
Jag förstår deadlines. Jag har för det mesta inga problem med deadlines. Jag fick spelet en vecka innan release och recensionen publicerades på release-dagen, med andra ord, jag hann. Trots jobb, plugg och övrigt liv. Som tur var hade jag två vardagar ledigt, vilket gjorde all skillnad. Det gjorde också min hjärna till mos, för jag spelade så mycket och intensivt, för att optimera tiden. En deadline ska hållas – spela smart, spela effektivt.

Men så läste jag den här artikeln hos Kotaku igår. Och det är förbannat jävla bra, det de tänker göra. Jag önskar att fler tänkte så. Visst, jag hade turen att få knuffa lite på min deadline när jag spelade Xenoblade Chronicles och det var ta mig fan tvunget. Jag skulle inte gjort spelet rättvisa om jag endast spenderat 30 nånting timmar på det. Jag var helt enkelt tvungen att spela 70+ timmar innan jag kunde sätta ord på vad jag hade upplevt. Att det sen tog mig dubbla tiden för att spela klart är en annan sak.

För jag är ju lite av en särart, egentligen. Jag spelar bara rollspel, dvs spel som tar minst 30-50 timmar att sätta sig in i och förstå. Spelen inom genren har berättelser och världar som tar timmar att utforska och uppleva. Ska man stressa igenom ett rollspel så kommer eventuella random encounters att vara som en vagel i ögat, man missar lättare information och riskerar att fastna, kanske skummar man igenom manus, själva essensen av ett RPG. Man gör sig helt enkelt en otjänst och recensionen kan eventuellt bli lidande.

Var det det här som hände när jag spelade Final Fantasy XIII-2?

~~~~~

När jag tittar tillbaka på min recension, så känner jag mig lite besviken. Jag tycker inte att den håller måttet, egentligen, även om den är välskriven. Den känns lite andefattig. Såhär i efterhand hittar jag ställen där jag ser stor potential att fläska ut och berätta mer, ge recensionen lite underhudsfett, men den är ganska spinkig. Precis som Serah. För att få skriva recensionen var det tvunget att skriva under ett avtal. Bara min redaktör Erik hade gjort det och eftersom texten ändå skulle gå via honom så kunde han flagga ifall jag skrivit något som var olämpligt. Men han behövde inte göra det, för jag censurerade nog mig själv.

Jag är inte på nåt sätt obekväm med att ordbajsa, in fact så kan jag tycka att det ger mer liv och personlig touch till en recension. Men med avtalet i bakhuvudet och ögonen på klockan så utelämnade jag saker, även sånt som hade gått under radarn. Ja, jag är besviken på mig själv. Är inte nöjd. Blir mer och mer frustrerad varje gång jag tittar på recensionen och hittar avsnoppningar, bristande beskrivningar och förgäves letar efter mitt eget väldigt personliga tyckande.

För det verkar inte framgå, på ett bra sätt, vad jag tycker om spelet. Fredrik har uttryckt förvirring. Jag förstår honom, men det är för sent. Jag kan inte ändra min recension i efterhand. Den är vad den är och jag får leva med det. Därför är jag tvungen att skriva den här bloggen. Skriva tills händerna blöder.

~~~~~

Det jag vill att ni ska förstå är att FF XIII, i mitt tycke, hade en tafatt story med usel berättarteknik. I min recension faller den åsikten bort och fokus ligger snarare på att XIII är linjärt. Vilket förstås är helt sant, men hade berättelsen och karaktärerna varit starkare så hade lineariteten inte varit lika tröttsam. Samtidigt bygger Final Fantasy-spelen till stor del på att man är fri att utforska och upptäcka hemligheter och när det togs bort gick mycket av seriens själ förlorad. XIII-2 är så öppet och delvis ostrukturerat att jag till en början inte hade en jävla aning om vad jag höll på med. Ju längre storyn avancerar desto fler time gates öppnas upp och det verkliga målet blir sakta men säkert tydligare, men det är fritt att när som helst hoppa in i Historia Crux och byta tidsålder. Spelar ingen roll om du har en sidequest eller två på gång, det är du som kontrollerar tiden, inte tvärtom.

Av alla karaktärer som XIII innehöll så var det inte många som kändes karismatiska eller intressanta. XIII-2 är avskalat och intimt, bara Serah och Noel är spelbara, men får ibland korta besök från välkända ansikten. Den som får lite mer face-time är Hope, som hjälper Serah och Noel i deras framfart vid ett flertal tillfällen. Även om jag hellre haft en till karaktär istället för valfritt monster i mitt party, så blir XIII-2 väldigt fokuserat när bara Noel och Serah får samsas om strålkastarljuset. Jag var lite orolig att Noel inte skulle tillföra nånting, men han utgör en stor del av berättelsen. Så fort spelet ger mig möjligheten att byta gruppledare sätter jag Noel i spetsen. Han skulle kunna härma Tidus och kaxigt säga ”this is my story” och det skulle kännas rätt och sant.

Noel är ett barn av framtiden, en framtid där världen går mot sitt slut. Det har till och med gått så långt att han är den sista människan som lever. Utan att vara pretentiös eller förlöjligande, är hans berättelse den man vill veta mer om. Och spelet levererar. Scenerna som följer när man hamnar i tidsåldern A Dying World är otroligt gripande. Ensamhet och sorg tynger den mörka världen, Noel springer mot en framtid som inte finns på mark täckt av aska. Jag förstår. Ord är nästan överflödiga. Även Serah får chans att växa in i sin nya roll som huvudperson. Trots att hon var ointressant och ospelbar i FF XIII lyckas hon undvika ”damsel in distress”-facket, kommer till sin egen rätt och kliver ut ur Lightnings skugga. Vid ett tillfälle, när hon är helt ensam och bara har sig själv att förlita sig på, kan man äntligen förstå hennes vånda, smärta och ångest. Känslan av förvirring överförs sömlöst till spelaren när Serah pratar med sig själv i ett försök att förstå vad som händer.

Och så har vi Caius. En antagonist som med sin övermäktiga styrka och penisförlängare i form av ett mastodont-svärd tycks personifiera alla rollspels-klyschor på en och samma gång. Men nej. Bakom den kalla och tuffa fasaden gömmer sig en man med ett stort hjärta. Caius bär på sina egna plågoandar och har förbannats med evigt liv. Hans smärta är evig, tar aldrig slut och börjar ständigt om på nytt. Final Fantasy-serien har ett par riktigt vassa ärkeskurkar (Sephiroth, Kefka) och att Caius kan ansluta sig till deras grupp är otroligt stort för en uppföljare som XIII-2.

~~~~~

Jag funderade länge och väl på vilket betyg spelet skulle få och är nöjd med mitt beslut. Jag kan däremot förstå om min recension kan upplevas som lite ”lopsided” när mycket av texten tar upp negativa punkter. Så låt mig lägga några meningar på saker jag tycker har blivit mycket bättre i del två. Paradigmsystemet är inte förändrat de båda spelen emellan, men svårighetsgraden och levlandet har justerats. När FF XIII försökte mörda dig i varenda strid är XIII-2 betydligt enklare och inställningen ”normal” känns nästan som ”easy”. Som om inte det vore nog fullkomligt regnar Crystarium-poäng över dig och det är otroligt lätt att stärka dina karaktärer. De olika ”onlineshopparna” har skalats ner till en enda tidsresande butik, visserligen en skogstokig sådan, men alla föremål och vapen är äntligen samlade på ett ställe. Borta är också den komplicerade vapenuppgraderingen som fick mig att slita mitt hår.

Det som till största del drog ner mitt betyg var soundtracket. Jag kan inte förlåta XIII-2 när det låter såhär.

Med undantag för ett fåtal låtar är soundtracket en shitstorm utan motstycke. Och jag är inte ensam om att ha den åsikten.

~~~~~

Den här bloggen kom till för att jag ville formulera vissa saker på ett bättre sätt. Jag vill inte vara missförstådd. Det här får vara min egen upprättelse. Vissa kanske ärligt tycker att min recension är tillräcklig, men jag kände att något saknades. Jag behövde göra det här. För att kunna gå vidare, slippa skuldkänslorna och kunna spendera fler timmar i FF XIII-2 utan att ständigt bli påmind om saker jag inte förklarade tillräckligt bra. Kanske förstod ni tidigare, kanske förstår ni ännu bättre nu. Final Fantasy XIII-2 är ett spel att ha roligt med i många timmar. Och nu när jag lämnat både deadline och den här texten bakom mig, kan jag fortsätta spela för att det är kul.

2 kommentarer

  1. Fredrik

    Man kan alltid prata om FF13-2, för nu finns det någonting mer av substans att prata om, jämfört med det linjära, ganska slätstrukna men trots allt välpolerade 13.

    Som du vet, som vi har bråkat, diskuterat och tjafsat om en jäkla massa så led jag inte lika mycket av 13 som du, men förstår precis var och hur ditt ogillande kommer ifrån. För min del var det mest tempot de första ~15 timmarna som var mordiskt tråkiga.

    När jag väl fick full kontroll över partyt, kunde gå var jag ville och utforska Gran Pulse tyckte jag det vände ordentligt. Friheten där, och precisionen i stridssystemet gjorde upplevelsen värd att spela. Jag spenderade många, många timmar med att utforska, jaga monster och forma strategier mot de största, elakaste fienderna som fanns där. Naturligtvis dog jag alltid.

    Men, jag ser fram emot att fortsätta diskutera XIII-2 istället. Än så länge får jag nog nöja mig med att säga ”Bra text! Förstår vad du menar.” och ”Synd att delar av detta blogginlägg inte låg till grund för recensionen”. 🙂

    Upprättelse? Ja, med bravur får jag nog säga. Det krävs en hel del för att själv kunna dissa sina recensioner. Starkt. 🙂

    (Jag smådiggar Crazy Chocobo. Den växer på mig. 😉 )
    Fredrik skrev nyligen: Kaim, Interrupted – en lärorik resa

    • Anna

      Ja, visst är det hemskt tråkigt att se meningar här som jag är stolt över, men inte i recensionen. :/ Hm. Jag tror jag hade svårt att se förbi min punktlista som jag hade skrivit några timmar innan jag klarade spelet. Fast ändå… jag har skrivit punktlistor förut och de har inte varit mig till last. Det var väl bara ett sånt ögonblick. Jag missade att ta upp detaljer. För det finns ju så många, i det här spelet. Om det mest intrikata i FF 13 var stridssystemet så har man ju här tagit samma del men plussat på med hur mycket annat som helst.

      Jag är väldigt glad att jag orkade spela färdigt FF 13 när det begav sig. Det ger mig ett djup och en förståelse. Vet inte vad jag hade tyckt om 13-2 om jag inte hade haft den upplevelsen i bakluckan.

      Och ja, jag dissar hellre mig själv innan nån annan hinner göra det. Och jag står gärna för mina misstag och står för dem. Det viktigaste för mig är att jag kan beskriva mina åsikter och så länge inte de ändras så har jag inget att skämmas för. 🙂 Tack för kommentar!

Lämna ett svar till Fredrik Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2020 RPGaiden

Tema av Anders NorenUpp ↑